Smörar du fortfarande för chefen 2012?

Varje dag pågår kampen för ett mer jämställt samhälle. Män och kvinnor ska ha samma lön för samma arbete och det är i det närmaste skottpris på föräldrar som köper rosa jumprar till sina döttrar. Men på arbetsplatsen då? Gäller inte denna vardagskamp här eller? Är målet att vi alla ska leva jämställda - Men bara ibland?

I de flesta amerikanska komedier är huvudpersonens chef en idiot. Han, eftersom amerikanska bolag på film aldrig har kvinnliga chefer, är hård, oförstående och arrogant. Han finner ingen som helst sympati för sina anställda och ställer de mest orimliga krav. Och även om alla chefer i Sverige kanske inte är de bästa av ledare, så tenderar de inte att hålla denna nivå. De är Svenssons med familjer, söndagsångest och dåliga hårdagar - precis som alla oss andra.

När jag klev in i arbetslivet för snart två år sedan och gick som konsult på en mängd olika arbetsplatser, slogs jag av hur man ibland tassade runt chefen som om han vore en dyrbar mingvas. Alla hälsade extra artigt i korridoren och trumpna munnar svängdes om till breda leenden, gärna där alla tänder glittrade. Man kunde rent utav lokalisera var på våningsplanet chefen befann sig bara genom att sluta ögonen och lyssna, eftersom det alltid skrattades lite extra högt och hjärtligt inom just det området.

Själv har jag alltid haft jättegulliga chefer. Fantastiska människor som lagt både tid och själ för att hjälpa mig i de frågor jag ställt och som aldrig tvekat att stanna upp bara för att fråga hur någons dag varit. De har gått in i sina chefsroller på beundransvärda sätt och skött sina jobb med stor finess. De har inte betett sig som renodlade chefer, utan även som vänner. Och även om de nu varit så fantastiska så skulle jag aldrig ens komma på tanken att behandla dem annorlunda. För mig är inte en chef en chef. För mig är en chef en människa. Och människor behandlar man efter hur man själv blir bemött, och inte efter vad det står för titel på deras visitkort.

Jag kan inte sluta undra: Har vi inte kommit längre än såhär? Om vi eftersträvar ett helt jämställt samhälle, varför jobbar vi då inte med denna fråga i arbetslivet? Det är ju inget speciellt med de här människorna egentligen. De är vanliga Svenssons. De ser på Melodifestivalen och har tacomys på fredagar. Varför fortsätter vi behandla dem som om de vore mer värda än oss andra?

Är det vi, den nya generationen som är vana att säga vad vi tycker och som är uppfostrade att jämt ställa frågan “Varför?”, som missat något? Eller är det de äldre generationerna som har svårt att släppa taget om gamla traditioner? Varför envisas vi egentligen med denna charad?

Vi är ju bara människor. Allihopa. Var enda en.

Vad tycker ni? Ska man behandla chefen så som man alltid gjort med en stor klick smöreri eller är det dags att släppa taget om denna föråldrade konvention? Diskutera!