Sommargläntan

Sommargläntan

En kvart efter att vi har hoppat av tunnelbanan i Hornstull är vi där. På vårt alldeles egna lilla badställe som gömmer sig bland alla snåriga träd och buskar. Vi hittade det redan i sjuan, och nu snart fem år senare kommer vi fortfarande hit flera gånger varje sommar. Vid Långholmskanalen går stigen som leder till det pyttelilla badstället. Stigen är helt igenväxt, men att få benen fulla av rivsår är ett pris värt att betala för att spendera dagen i detta paradis.

 - Emmy! Tog du med dig filten?
Jag vänder mig om och nickar mot Linnéa som knappt hinner pusta ut innan hon hittar något nytt som hon tror att jag eller Jonte har glömt. Jonte försäkrar Linnéa om att allt är med, och himlar med ögonen åt mig.

Vi kommer fram. Allt ser precis ut som förra sommaren förutom att gräset är lite högre och trädet som hänger ner över vattnet lite hängigare. Filten lägger vi precis under det enorma trädet. Trädet som är vårat och ingen annans. Jag tänker att om jag ändå kunde något om träd, så kanske jag skulle ha någon aning om vad det är för träd som vi ligger under.  

- Sisten i är en liten lort! Jonte häver sig smidigt upp i trädet. Hela hans kropp består av långa, smala, vackra muskler. Sådana muskler som man bara kan få av att dansa. Och som han dansar. Vilket kanske inte är så konstigt nu när han har dansat i sex år, tre på högstadiet och tre på gymnasiet, på Kungliga Svenska Balettskolan.

- Vänta då Jonte! Du tjuvstartar ju. Linnéa kastar sig efter Jonte. Precis när Linnéa kommit längst ut på den perfekta hoppgrenen så dyker Jonte i, så att vattnet skvätter rakt upp på Linnéa. Linnéa väntar tills Jonte har kommit upp, och sedan hoppar hon själv bomben precis bredvid Jonte, så att Jonte sväljer så mycket vatten att han till slut springer upp för stenarna tillbaks till mig där jag ligger på filten.

 - Var det skönt i vattnet?
 - Nej, det är aldrig skönt i vattnet i juni.
 - Var det så iskallt att du ville dö när du nuddade vattenytan?
 - Vill du veta hur varmt det var? Jonte lägger sig på mig. Jag skrikskrattar så mycket att jag inte kan knuffa bort honom, jag sparkar hjälplöst med benen och till slut rullar han av mig igen. Jag slår honom men han bara ler. Hans kolsvarta hår är lockigt trots att det fortfarande är blött. Hans ögon är gröna, lysande och inramade av långa, svarta ögonfransar. Han är en av de vackraste personer jag någonsin mött. Linnéa kommer inte långt efter, hennes mörkbruna hår och ständigt solbruna kropp gör att folk ofta tror att hon och Jonte är syskon. Men till skillnad från Jonte så har Linnéa väldigt mörka ögon, som bara glittrar sena nätter då hon får hoppa med i musiken till konstiga band och skrika texten på låtar som ingen annan kan.

- Här. Linnéa räcker över skålen med svenska jordgubbar till mig. Jordgubbarna som vi köpte, för ett alldeles för bra pris för att de ska kunna vara svenska på riktigt, i ett stånd på Stortorget. Och lägger vi oss alla tre på rygg och tittar upp på den klarblå himlen och räknar hur många timmar det är kvar tills vi äntligen får dansa sönder våra fötter.

”Ge mig en blick som jag är för feg för att möta”. Meningen som tog en halvtimme att rista in på toalettväggen inne på Judit och Bertil. Jag känner med handen på bokstäverna. Ge. Mig. En. Blick. Som. Jag. Är. För. Feg. För. Att. Möta. Jag viskar tyst snälla någon ge mig en blick som jag är för feg för att möta. Torkar mig sakta och ställer mig sedan framför spegeln. Mina isblå ögon stirrar tillbaka. Mitt långa blonda tjocka hår, mina fylliga läppar, mina lätt utstickande nyckelben. Jag rycker på axlarna och drar ner min magtröja en bit, och drar upp mina höga svarta jeans, så att mellanrummet mellan kläderna minskar. Biten där det inte finns något annat än naken hud.

När jag kommer tillbaka till bordet där Linnéa och Jonte sitter med tomma glas undrar de var fan jag har varit i en hel jävla halvtimme.

- Ja men nu är du tyvärr tvungen att dricka upp din drink väldigt snabbt för klockan är tolv och Fredrik väntar. Linnéa ler stort. Så stort att hennes ögon glittrar.  

Jag tar fem stora klunkar och sedan är drinken slut och mitt huvud snurrar. Fem stora klunkar och nu får den här kvällen gå precis som den vill.

Vi vinglar ut från Judith och Bertil. Vi vinglar till tunnelbanan. Tunnelbanans röda linje mot Centralen. Vi vinglar av tunnelbanan. Linnéa vinglar in i Fredriks armar, jag och Jonte vinglar vidare mot Sturecompagniet. Vi vinglar före hela kön, för Jonte känner vakten, så klart.

Vi går direkt till dansgolvet, där vi hör hemma. Både Jonte och jag dansar som galningar, Jonte något bättre än mig dock, och skriker med i musiken. Jag känner en försiktig knack på axeln. Där står han. Han ger mig en blick som jag är alldeles för feg för att möta. Jag måste titta ner en stund, hans ögon är lika ljusgröna som mina är isblå. Sedan jag gör det ändå. Jag möter blicken. Han ler. Och jag ler.