Spelkontroll

Människor, som inte tar sitt själsliv på allvar, har föga kontroll över den helhet, som stavas ”en människa”. En sådan människas vilja lutar på kroppens funktioner och begär; hon är inte sin kropp, och dominerar den ännu mindre. Hon är sålunda långt ifrån sin egen härskare. Moderna människor, vars själar inte har mycket till grund att stå på längre, låter sina kroppar ta överhanden fullständigt, låter sina begär kontrollera dem till den grad att det är regel snarare än undantag att de flesta har någon form av beroende, vare sig det gäller koffein, socker, onani eller dokusåpor. Med detta som bakgrund är det beklämmande hur individen i dag får så fritt spelrum; människan – eller snarare hennes kropp, som inte längre är kontrollerad och löper amok – vill utnyttja sin rättmätiga frihet i samhället till fullo.

För att man skall kunna bli sant medveten, och för att verkligen kunna låta sin vilja bli ett slags kontrolltorn, som styr ens existens i medveten riktning, måste det inre jaget först separeras från den hord av begär, som tvingar vår existens att inte bli mer än en marionettdocka styrd av drifternas nycker. Detta är ett slags dödsritual, som är känd i europeisk så väl som i annan esoterisk andlighet. Själen når på så sätt ett simpelt tillstånd, till skillnad från det kaos av influenser, som tidigare regerade kropp och själ, och kan sålunda agera utifrån en egen doktrin och inte halka runt bland lidelser.

En variant är att låta en bild av hela kroppen – blod, organ, fibrer, kroppsdelar, ben o.s.v., tillsammans med dess rörelser och funktioner – låta fungera som ett mentalt rättesnöre, för att låta vår kropp styras likt en schackpjäs av vår vilja. Tanken är att kroppen nu skall luta mot viljan, och inte tvärtom. Viljan har tagit över kroppen, precis som ett simpelt sinne har kontroll över en simpel tanke. Det ger oss en stenhård själ, som är odödlig och aldrig insjuknar.

Detta är dock svårt att uppnå för många människor i dag – giriga krafter vill helt enkelt att våra begär skall fungera som deras inkomstkällor. Vi skall återkomma till den mentala bilden om den externa kroppen, genom att ta en titt in i TV-spelens värld, en av dessa marknader, som suger musten ur många (vare sig vi vill erkänna det eller ej.). Det finns många TV-spel, som är så att säga karaktärsbyggda, där man efter mycket möda tar sig högre upp i en hierarki. Det tycks alltså hos många finnas en tillfredsställande strävan efter att utveckla en karaktär mot det bättre, för att kunna nå ett mål. Så varför är det då så svårt för många att göra detsamma i verkligheten? Man sitter gärna flera månader framför ett TV-spel och utvecklar en karaktär och gör de mest fantastiska saker i den värld man ges, men ids inte göra detsamma i det verkliga livet. Bisarrt nog tycks många TV-spelare drömma om allt mer verklighetstrogna spel för detta ändamål; grafiken skall vara mer som i verkligheten, dialogen naturlig, dynamiken perfekt. Men när man utvecklat spelen så långt att det inte längre finns någon märkbar skillnad mellan dem och verkligheten, vad är då meningen?

Troligen rör det sig om just möjligheten att få ett övergripande perspektiv. Man ser bara en reflektion av sig själv på en skärm, ungefär på samma sätt som vissa säger att en enskild människa är en av många reflektioner av en högre själ. Där kopplar vi åter till den sanna kontrollen över oss själva, över hela vår existens. Om vi precis som i de populära TV-spelen gör en karaktär av oss själva, som vi kan bygga upp, förbättra och utveckla, kan vi sedan – när man är tillräckligt rustad – i ett heroiskt utslag driva ut det överflödiga och bygga det starka. I TV-spelens värld kan du efter hand och efter ett schema öka din styrka, öka dina kunskaper m.m., precis som du kan i verkligheten. Där ute i världen finns en oerhörd mängd utmaningar som bara väntar, medan du sitter och låter fingrarna gå varma på en spelkontroll. Och till skillnad från i TV-spel, så är det i verkligheten inte TV-spelsproducenterna som sätter gränserna för vad du kan och inte kan göra; det är bara du som sätter dessa gränser. Är det något som ”inte finns”, om det är något i denna värld du saknar, så står det dig helt fritt att skapa det.

Även om denna artikel är mer tänkt som en metafor än som direktiv för TV-spelare med existentiell ångest, så kanske man kan hävda att ett råd för vilken TV-spelare som helst alltså är att se sig som sin egen TV-spelsfigur, och låta sig styras av sin ”spelarvilja” och inte av begär som är irrelevanta för våra mål. (För hur irriterande vore det inte om ens karaktär ständigt skulle sätta sig och runka i ett hörn när man har bråttom att ge sig upp och döda draken på sista nivån?)

Spela inte TV-spel. Spela livet!