Stämplad

Ord växlas. Blickar byts. Det enda som rör sig i min hjärna är hur kunde jag hamna här!? Vad är det för mening? Jag kan vara med mina vänner och skratta och skoja nu. Eller gå på bio, festa, fika, lyssna på musik. Ja, det är så mycket jag kan göra denna kväll. Men verkligheten vill något annat. Jag vill något annat. ”Någon” har stulit min vilja att andas med andra.

Men nu sitter jag här och överlåter till en helt främmande människa i vit läckarrock att avgöra mina närmaste timmar, i värsta fall dygn. Jag vill inte ha hjälp, utan egentligen bara gå och hoppa framför första bästa tåg. Men av någon anledning befinner jag mig på psykakuten. Någonting hindrade mig för stunden från att mörda mig själv.

Beslut fattas. Min kropp förflyttas till ett kalt, ödsligt rum med fönster som ej går att öppna. De flesta av mina tillhörigheter tas genast ifrån mig, allt för att förhindra självmord. Jag lyder order. Är stämplad. Psykiskt sjuk? Är jag en farlig människa nu när jag blivit inspärrad på ”psyk”? Några minuter tidigare kunde jag röra mig fritt ute och betraktades som en ”normal” människa. En liten ”gullig” tjej med ett leende på läpparna. Nu är jag dömd till att vara farlig! Visst jag är det också, mot mig själv, men jag gick faktiskt av någon anledning med på frivillig vård. Måste jag vara under bevakning då? Skulle jag verkligen döda mig själv så skulle jag ha gjort det innan jag lades in! Jag behöver stöd, inte bevakning!

Jag är inte farlig egentligen, bara fruktansvärt rädd! Kan inte gråta, tvingas stänga av känslor för att överleva. Hur skulle det annars se ut? Antagligen skulle jag betraktas som galen och psykiskt labil om jag helt plötsligt skulle börja hoppa, skrika, gråta hysteriskt där på psyket! Det numret tänker jag inte bjuda dem på! Jag vägrar ge min ”stämpel” bevis.

Plötsligt kommer någon in i rummet och ger mig lugnande preparat. Jag tar tabletten och kväver mina tårar. Dom får inte komma nu. Fan! Min kropp börjar skaka men jag måste tvinga min kropp att bete sig ”normalt”. Ska jag ha minsta lilla chans att komma ifrån det här ”fängelset” måste jag bete mig ”normalt” även om jag känner mig långt ifrån ”normal” av att ha hamnat här. Jag försöker desperat skicka i väg ett sms och få tankarna på annat, men bokstäverna kan inte stå stilla. Tabletten börjar verka och förlamar min kropp och tankesystem. Tillslut blir allt svart.

Nästa dag och de kommande känner jag mig långt ifrån levande känslomässigt. Jag i aktar psykpatienterna omkring mig. Kan inte identifiera mig med dom. Inte acceptera att jag befinner mig i en liknande situation. Vad har jag gjort för att bli betraktad som en avvikare ifrån det så kallade ”normala” livet. Personalen är hur trevliga som helst. Men jag mår inte alls bra av att vara kvar där. Visst, jag blev inlagd för att jag höll på att mörda mig själv men ska jag nu kunna överleva utifrån där jag befinner mig, måste jag ifrån stället!

Men vad är det för fel på mig?? När jag mår som värst och blir inlagd – inte ens då kan jag gråta! Inte ens då kan jag släppa fram känslor. Jag har en stor, hög mur omkring mig. Ingen kommer innanför den! Är det det som bland annat driver mig till att mörda mig själv? Att jag inte tillåter mig att känna, att leva som en människa? Hela tiden handlar det i min hjärna om att prestera! Jag har tagit mig igenom mycket jobbiga saker genom att trycka undan känslor för att överleva. Men det håller på att driva mig till vansinne! Kan man inte ens gråta på psyket – då är man jävligt illa ute! Men, som med det mesta, det är alltid för tidigt att ge upp!