Stärk din självkänsla med en vuxenkompis

Klubben, som fritidsgården kallades, var min favoritplats när jag gick på mellanstadiet. När klockan ringde slut för dagen rusade jag dit för att spela rundpingis, lira våldsamma tv-spel och kasta in små vita möss till den glupska majsormen Majsan. Men klubben var inte bara ett ställe för bekymmerslöst roande, det var också en plats där det fanns schyssta vuxna att prata med. Vuxna som lyssnade på en. Personalen på Klubben var först och främst kompisar och förebilder – inte ...

Klubben, som fritidsgården kallades, var min favoritplats när jag gick på mellanstadiet. När klockan ringde slut för dagen rusade jag dit för att spela rundpingis, lira våldsamma tv-spel och kasta in små vita möss till den glupska majsormen Majsan. Men klubben var inte bara ett ställe för bekymmerslöst roande, det var också en plats där det fanns schyssta vuxna att prata med. Vuxna som lyssnade på en. Personalen på Klubben var först och främst kompisar och förebilder – inte fingerpekande förmyndartyper.
Men så kom dagen då det var dags att lämna mellanstadiet för högstadiets karga korridorer. Det var en sorgens dag eftersom jag inte längre var välkommen på Klubben. De fantastiska fritidspedagogerna försvann nästan helt från mitt liv och jag minns hur mycket jag saknade deras närvaro.

Det är av bland annat den anledningen som Mentor finns. Programmet, som startades av bland andra HM Drottning Silvia i mitten av nittiotalet, går ut på att ungdomar ska kunna få en vuxen kompis – någon som de kan prata med om allt möjligt och göra roliga saker med. Ett av grundsyftena med programmet är också att förebygga kriminalitet och drogmissbruk bland ungdomar. Programmet finns i dag i Stockholm, Göteborg och Malmö och har cirka 600 aktiva mentorpar. Varför ungdomarna söker sig till Mentor varierar. En del gör det för att de känner att de saknar en vuxen i sina liv. Andra vill bara testa något nytt, som Emile Hjert-Goli:
– Jag fick höra om mentorprogrammet i skolan. Först sket jag i det bara, jag tyckte inte att det var något för mig. Men sen tänkte jag att det skulle vara kul att testa något nytt. Annars hade jag ändå bara suttit hemma och spelat tv-spel …

Jag träffar Emile och hans mentor Christoffer Rehnström i en biljardhall på Söder i Stockholm. Från hallens dunkla hörn hörs spridda stötar och ur högtalarna strömmar amerikansk snabbmatsmusik. Kring biljardbordet är det en avslappnad, skämtsam stämning och om det inte vore för åldersskillnaden skulle man nästan kunna tro att grabbarna var gamla barndomskompisar. Men Emile är 14 och går i åttan. Christoffer 33 och jobbar som arbetsledare på ett byggföretag. De träffades för första gången i augusti förra året, i Mentors lokaler i Stockholm.

– Det var väldigt nervöst när jag skulle träffa Christoffer – jag trodde att det skulle vara knäpptyst och vi inte skulle ha något att snacka om, berättar Emile. Men det var supertrevligt. Vi gick och fikade och pratade massor. Vi hade fått små lappar innan med olika saker att prata om men vi använde dem knappt.

Nu har de hunnit träffas fem gånger, och utöver deras egna träffar (förutom biljarden har de bland annat fikat och gått på bio) så anordnar också Mentor olika gruppaktiviteter. Senast en kurs i konflikthantering och positivt tänkande, om hur man reagerar när man blir arg och hur man vänder negativa saker till något positivt.
– Det är sånt som borde ingå i skolundervisningen, säger Christoffer.
– Ja det saknas verkligen, tillägger Emile. Vi har antimobbningsdagar ibland men där säger lärarna bara ”Man ska inte mobbas” och så tror de att allt är bra sen. Det ger liksom inget. Men konflikthanteringen kommer hjälpa mig fett mycket i framtiden. Innan hade jag mycket skit i huvudet men det har jag ändrat nu.

En som också var på konflikthanteringskursen var 16-åriga Cecilia Nilsson. Cecilia går 1:a ring på samhällsprogrammet. Fritiden ägnar hon åt att gymma, shoppa och umgås med kompisar. Och åt att träffa sin mentor.
– Första gången vi träffades var det så klart nervöst men vi upptäckte ganska snabbt att vi är väldigt lika, berättar Cecilia, som nästan måste skrika för att överrösta ljudet från bowlingklot som dundrar in i uppställda käglor.

Det är mentorträff och i den lilla bowlinghallen på Birkagatan i Stockholm har cirka 20 par samlats. Stämningen är uppsluppen och det ligger ett ihärdigt sorl i luften. Cecilia är där med sin mentor, 29-åriga Lii Wahlström som till vardags jobbar som IT-projektledare på SEB. Trots att de båda är sportintresserade tävlingsmänniskor säger de att de inte bryr sig om vem som vinner matchen. De har nämligen enats om att bowling inte är en sport och därför är det okej att inte vara bäst. Jag å andra sidan har bara strike i huvudet när jag svingar iväg klotet över banan.

Första gången Cecilia hörde talas om mentorprogrammet var på skolan i 9:an. Precis som Emile var hon först tveksam till att gå med men övertalades snart av sin bästis, som själv hade en mentor. Nu har Cecilia träffat sin mentor Lii under snart ett års tid.

Vad hade du för förväntningar på mentorprogrammet innan du gick med?
– Det var väl mest att få kunna prata och umgås med någon annan vuxen än föräldrar och lärare. Och det blev precis som jag tänkt mig. Det är väldigt skönt att kunna prata med en vuxen utan att behöva bli behandlad som ett barn.

Emile och Christoffer är också på bowlingträffen. Efteråt passar jag på att fråga Emile hur det gick.
– Äh, ganska dåligt. Men det gör inte så mycket för jag hade sjukt skoj. Det är det roligaste med Mentor – att man får en ny kompis och något kul att göra. När jag blir stor ska jag också bli mentor. Det verkar fett kul!

–––––


Fyra frågor till Karin Jordås, Generalsekreterare på Mentor Sverige:

Karin Jordås.
Karin Jordås.
Får alla ungdomar som söker till programmet en mentor?
– Ja, alla som vill får en mentor. Om man är för avancerad i kriminalitet så kan det vara för svårt för en ”vanlig vuxen” och man kan behöva mer stöd av socialtjänsten och liknande.

Hur väljer ni ut de vuxna mentorerna?
– Vi intervjuar, tar utdrag ur belastningsregistret och ringer på tre oberoende referenser varav en ska vara närmaste chef.

Går det att byta mentor om man inte är nöjd?
– Det går att byta, men det händer sällan.

Varför finns ni bara i Stockholm, Göteborg och Malmö?
– Vi vill växa i hela landet och att vi har kontor i de tre största städerna är en resursfråga. Men vi har dessutom samarbete med 17 kommuner i landet och kan erbjuda en e-mentor – en mentor på nätet – till andra ungdomar.

Är du också intresserad av att skaffa en mentor? På Mentors hemsida kan du läsa mer om programmet och anmäla ditt intresse!