Stockholm håller andan

Stockholm håller andan

Stockholm håller andan den här morgonen.

Det är i alla fall vad jag inbillar mig när jag går på min trottoar. Självklart är det inte min trottoar, men jag brukar kalla den för det. Min trottoar är nämligen platsen där jag lärde mig cykla, öppnade mina första betyg och gjorde en massa andra viktiga saker på. Skillnaden från de andra stunderna jag gått på den är att det här är den sista.

Jag svänger in på den stora gatan. Skymtar den bekanta konturen av en hukande kvinna. Hon är i yngre medelåldern med rena drag under ett lager smuts och ärr. Mina ögon dras ofrivilligt till hennes spruckna händer, darrande underläpp och nakna fötter i en blålila nyans. Lidandet är så tydligt och ändå ler hon när våra ögon möts.  Precis som alla andra gånger jag passerat henne.

Jag kämpar emot impulsen att gå fram till den hemlösa kvinnan som alltid ler. Starta en konversation. Ge henne min sjal. Åtminstone släppa ner några enkronor i den där slitna papperskoppen som jag gått förbi flera hundra gånger.

Någonting som visar att hennes leenden har betytt någonting för mig.

Fast hon kanske inte ens kan svenska. Min sjal kostade en massa pengar. Tre kronor spelar ändå ingen roll.

Hon fortsätter le när jag går förbi henne och det får mina skuldkänslor att jäsa. Jag sväljer dem och försöker intala mig själv att jag inte gör något fel. Det finns faktiskt en massa hemlösa människor i Stockholm. Om jag gav varje tre kronor skulle jag ju själv bli hemlös av pengaförlusten.

I ett försök att släppa tankarna på den leende kvinnan låter jag mina ögon vandra över de närmaste balkongerna istället. Några sekunder senare får jag syn på ännu en bekant stackare.

Den gråtande gubben.

När jag var liten ägde han ett café och brukade bjuda på gratis bullar och dåliga skämt varje gång jag kom dit. Jag kallade honom för morfar och då skrattade han världens underbaraste skratt och letade fram fler bullar och dåliga skämt.

Tydligen hände något mellan preteritum och presens eftersom han nu för tiden sitter och gråter ut själen på sin balkong varje morgon.

Ännu en gång får jag den där impulsen. Borde jag ringa på dörren och prata med honom? Han kanske bara känner sig väldigt sorgligt ensam?

Fast jag har inte samtalat med honom på massor och massor av år. Han kan ju vara alkoholist eller psykiskt sjuk eller pedofil nu.

För att distrahera mig från den leende kvinnan och gråtande gubben tvingar jag mig själv att gå vidare och koncentrera mig på skyltfönster. Bara några fönster senare fångar en affär min uppmärksamhet.

Hur många gånger har jag inte gått förbi den och känt ångest? Kläderna där inne är snygga enligt mig, men det är tydligen en åsikt jag ska hålla till mig själv. Sist jag nämnde att jag gillade affären skapade några tjejer i klassen en hånande facebook-grupp om det.

Så det är nu eller aldrig. Affären finns ingen annanstans och har ingen hemsida. Tjejerna i klassen kommer aldrig träffa mig igen. Handlar jag där blir det en hemlighet mellan mig och kassörskan.

Min enda chans och ändå tvekar jag. Kanske är jag lika feg som jag hört hela mitt liv. Men den tanken avgör det. Jag är en stark individ och det är därför jag sträcker en säker hand mot dörren.

Bara det att dörren är låst. Affären har inte öppnat än. Klockan är ju inte ens sju på morgonen och nu har jag nästan missat tåget för det också.

Det är med skam jag småspringer mot tunnelbanan. Varför har jag varit så feg? Tanken skapar en kedjereaktion som tar mig till en annan tanke: Varför plingade jag aldrig på hos den gråtande gubben? Han brukade få mig att le när jag var ledsen. Nu när han har varit ledsen i flera månader har jag ignorerat honom. Ursäktat med att han kanske är pedofil nu.

Samma sak med den leende kvinnan. Hur svårt hade det varit att ta kontakt med henne? Hur många minuter hade jag förlorat som annars kunde lagts på tv-tittande, läskdrickande eller tankar om en affär jag inte ens vågar köpa kläder från.

Jag är patetisk och majoriteten av de jag lärt känna här i min hemstad är likadana. Vad är Sthlm en förkortning för egentligen? Skamliga Taskiga Högmodiga Lata Människor?

Det borde det vara.