Super Mario Galaxy

Varje århundrade firas den stora stjärnfestivalen i svampriket. Mario med vänner festar till ordentligt under en himmel fylld av stjärnfall likt tindrande glitter. När vi som spelare får ta över kontrollen av den rödklädda rörmokaren är han i full färd att springa till prinsessan Peachs slott för att fira ordentligt. Men något går givetvis fel. Stora flygande skepp under Bowsers kontroll attackerar staden och kidnappar inte bara prinsessan utan hela slottet. I ett desperat försök att rädda Peach blir Mario bortslungad från det upplyfta slottet och driver ut i rymden. Det är början på Marios nya, stora äventyr.

Upplägget i Super Mario Galaxy känns igen från tidigare. Precis som i såväl Super Mario 64 som Super Mario Sunshine utgår man alltid från ett nav, i det här fallet ett litet samhälle ute i rymden där små stjärnvarelser bor, och kan färdas till spelets olika banor för att samla på sig stjärnor. I Super Mario Galaxy är det galaxer och planeter som utgör själva banorna och det finns såväl lite större banor (där man kan samla flera stjärnor) som mindre motsvarigheter (där det oftast bara finns en eller två stjärnor). För att avancera ska man samla ett visst antal stjärnor för att låsa upp nästa planet eller galax och på så vis närma sig målet och möjligheten att rädda sin kära prinsessa. Har man spelat ett Mario-spel i 3D förut så vet man hur det fungerar.

Att klätta på fluffiga gigantiska humlor har alltid varit min stora dröm.
Även själva spelandet känns till en början igen. Den nya kontrollen med möjlighet att samla och skjuta små stjärnbitar med hjälp av att peka med wii-moten på skärmen fungerar bra, men gör ingenting för att revolutionera. Det är tajt, härlig plattform i ett fräscht färgsprakande och snyggt utförande, men inget utöver det vi sett tidigare. Förrän du har spelat i ungefär en timma. Sen börjar idéerna spruta likt aldrig förr. Gravitation används på ett så extremt kreativt sätt att man blir alldeles vimmelkantig, men samtidigt utan att man någonsin tappar kontroll eller precision. Alla olika föremål och specialkrafter är helt klockrent implementerade och består av allt från riktigt finurliga till helt galet urflippade. Att studsa runt som Mario iklädd en fjäder ser inte bara vansinnigt fånigt ut, utan är också helt fantastiskt roligt. En känsla som är genomgående i varenda liten aspekt av spelet.



Ett exempel på den sprudlande färgglada glädjen som är Super Mario Galaxy.
För Super Mario Galaxy är ett hantverk utan dess like. Kontrollen med kamera fungerar nästan helt utan undantag skamligt perfekt, och även om du flyger mellan olika planeter, springer upp-och-ner eller studsar runt likt en skållad groda så tappar man aldrig kontroll över situationen. Det är genuint fantastiskt skitroliga plattformssegment som avlöser varandra en efter en efter en och det vill aldrig ta slut. I vissa segment nyttjas även den rörelsekänsliga kontrollmekanismen och skänker ytterligare variation till ett redan helt fullsmockat varierande spel. Dessutom kan man spela tillsammans med en kompis som då styr pekaren och kan hjälpa ens framfart genom att sakta ner fiender och göra så att man hoppar högre. Du flänger fram och tillbaka mellan flera helt olika världar med egna teman, fiender och utmaningar och när man väl börjar tro att nu måste idéerna verkligen ta slut så blommar de ut i ett inferno av euforisk spelglädje. Det känns så kärleksfullt troget plattformsgenren men samtidigt så nyskapande och fräscht att man aldrig någonsin vill sluta spela.

Flammande lavaströmmar, kyliga isgator, tropiska paradis och futuristiska rymdlandskap är bara en bråkdel av allt som bjuds på i sin jakt på stjärnorna. Och hela tiden vänds ens föreställningar om hur ett plattformspel ska se ut helt åt skogen i samma takt som Mario flyger i omloppsbana kring planeter och man undrar vad egentlig Nintendo, eller någon annan utvecklare, har hållit på med sedan Super Mario 64 släpptes. För Super Mario Galaxy är så genomarbetat in i minsta detalj, så utsökt utformat med ständig variation och nytänk och en sådan galen evolution av plattformsgenren att det känns överväldigande att ta till sig allt på en gång. Super Mario Galaxy lyckas ständigt överraska, nyskapa och framförallt underhålla på ett sätt som inte setts sedan Marios debut på Nintendos 64-bitare, och kanske inte ens innan dess. Det här är inte bara Marios stora comeback, det är en comeback för hela genren som får alla andra plattformsspel att framstå som ren dynga i förhållande. Mario tar språnget ut i rymden och blåser förbi all konkurrens i ljusets hastighet och frågan som återstår är hur länge vi kommer att behöva vänta innan någon har förmågan att ens komma ikapp vår käre rörmokare igen. Troligtvis kommer vi att behöva vänta väldigt väldigt länge...

Betyg: 10

Texten kommer från Gameplayer.se - din dagliga dos av tv-spel.