The Happening

The Happening irriterade mig redan innan jag sett den. Vem kallar en film The Happening? Det är ungefär lika intetsägande som The Event, eller That Thing That Happened. Kanske är det för att den korkade handlingen skulle avslöjas med ett mer passande namn.

Om du är det minsta intresserad av att se The Happening (även om jag inte för mitt liv kan förstå varför någon skulle vara det) bör du sluta läsa här, för denna film går inte att diskutera utan att nämna handlingen, en handling som hållits jättehemlig, eftersom den är så dum att ingen skulle gått till bion om de känt till den.

Det börjar i New York där människorna plötsligt gör halt på trottoarerna för att sedan bestämt ta sina liv. En polis skjuter sig i huvudet och tappar pistolen varpå nästa person plockar upp den och upprepar akten. Så fortsätter det längs gatan, och det är bara början på de skrattretande självmorden.

På ett zoo hoppar lejonskötaren in i buren, retar lejonen och får armarna avslitna (inte avbitna). En annan kille sätter igång en åkgräsklippare och lägger sig framför den.

Det är tydligen något i luften som får de att bete sig så här fånigt. Men vad kan det vara? Terrorister är såklart det första amerikanerna tänker på. Men kvardröjande klipp på träd och buskar säger annat. Ja, det är växterna som tröttnat på sina världsförstörande mästare. De kan tydligen kommunicera med varandra och har börjat släppa ut något slags gift som slår ut människors självbevarelsedrift. Ett lagom invecklat och teatraliskt sätt att ta kål på dem.

Mitt i denna revolution befinner sig Mark Wahlberg, som spelar den minst övertygande naturläraren jag sett. Tänk er Clint Eastwood i en roll som kvinna, så får ni en uppfattning om magnituden på felcastingen. Det hjälper inte att Shyamalans känsla för dialog är lika med Selmas känsla för doft.

”Why are you giving me one useless piece of information at a time? What’s going on?”

Med samma betoning på varje ord.

Jag skrattade högt när Wahlberg med panik i blicken började rabbla den vetenskapliga metoden för sig själv: ”identify the variables, design the experiment…”

Zooey Deschanel, som Wahlbergs fru, verkar ointresserad men samtidigt konstant förvånad. Förvisso trevligt eftersom hennes ögon är det finaste i hela filmen. Tyvärr är också hennes prestation dålig.



Människorna flyr till landsbygden där de bryter upp i mindre och mindre grupper, för Wahlberg listar ut att växterna blir arga av många människor på samma plats. De flänger hit och dit, till olika barrikaderade hus.

Jag får en konstig känsla av den här filmen. Det var länge sen jag kände mig så distanserad. Det fanns inget som drog mig in eller fick mig att bry mig om någonting alls. Karaktärerna får gärna dö, bara något händer. Det blir ingen spänning eller en känsla av att röra sig framåt, bara en lång radda tråkiga scener. På bildspråket kan jag urskilja att vissa scener är menade att vara känslomässiga, men de blir inte det bara för att regissören fläskar på med musiken. Vilka är de här människorna? Jag bryr mig inte om deras öden.

Filmen slutar abrupt när växterna helt plötsligt blir vanliga och snälla. Någon förklaring får man inte, utan en forskare på en tv förklarar att vissa saker i naturen kommer alltid förbli mysterier, en ståndpunkt som uttrycks tre gånger i filmen, en gång av Wahlbergs karaktär varpå han yttrar frasen ”it’s just a theory”. Det säger en del om den rådande attityden till vetenskap i USA. Men det är en helt annan sak.




En andra åsikt av Marcus Normark

När man sysslar med film borde man ha i åtanke att tillföra något. Det är dock inget tankesätt som på något sätt verkar finnas i The Happening. Den sneglar på alla filmer med samma tema, såsom Cloverfield, Day After Tomorrow, I Am Legend, men gör det så mycket sämre i sina desperata försök att efterhärma.

M. Night Shyamalan försöker även släta över den tomma handlingen med humor, vilket märks alltför väl och faller platt.

Det känns även som filmen dras med "Lost-syndromet", det vill säga att handlingen inte är bestämd från början utan utformas och ändras då och då. Kanske skulle M. Night Shyamalan ha lagt ned efter Sjätte sinnet?

Shyamalan verkar ha i åtanke att ge någon slags politisk kommentar, men av någon anledning framträder inte detta. Framåt filmens slut börjar han närma sig något om människans plats på jorden, men detta kommer på tok för sent. Jag instämmer verkligen i betyget och The Happening är sannerligen ett hafsverk. Men åtminstone slapp vi undan CGI.