The Hives – The Black and White Album

Att ta tid på sig med musiken har blivit lite av The Hives signum genom åren. Debutskivan Barely Legal kom 1997, och senaste skivan Tyrannosaurus Hives, släpptes 2004. Alltså hela 5 år efter föregångaren och genombrottet Veni Vidi Vicious. Efter en något kortare tidsspann har nu The Black and White Album hittat till fansens skivhyllor, och hur låter det då? Det första jag lägger märke till i och med öppningsspåret är hur väl jag känner igen mig. För det höga tempo och den int...

Att ta tid på sig med musiken har blivit lite av The Hives signum genom åren. Debutskivan Barely Legal kom 1997, och senaste skivan Tyrannosaurus Hives, släpptes 2004. Alltså hela 5 år efter föregångaren och genombrottet Veni Vidi Vicious. Efter en något kortare tidsspann har nu The Black and White Album hittat till fansens skivhyllor, och hur låter det då?

Det första jag lägger märke till i och med öppningsspåret är hur väl jag känner igen mig. För det höga tempo och den intensiva energi som killarna i The Hives de senaste åren förkroppsligat, återfinns här på låten och singeln Tic Tic Boom.
Singalong-refränger går att hitta i mängder på skivan, och You dress up for armageddon är en komposition som gjord för detta. Men denna sorts musikaliska charm har aldrig riktigt varit bandets storhet. The Hives storhet har legat i finurliga melodier, texter som framhävs på just finurliga vis och i medryckande garageriff. Som en smärre tröst går det då att finna detta i You got it all wrong och den potentiella hitten A bigger hole to fill.



Det är lätt att höra flirtar med andra artister och genrer, och The Hives låter otippat nog stundtals som Outkast, stundtals funkigt, stundtals som Screamin Jay Hawkins och Stroll Through Hive Manor Corridor, en instrumental, spöklik orgellåt visar tecken på att The Hives har försökt frångå sitt klassiska sound. Men, behöver de verkligen göra det? Många låtar verkar liksom inte veta vilken riktning de har. På Giddy up låter Pelle rent utav uttråkad, vilket får mig att vilja byta till nästa spår. Tyvärr möts jag av detta intryck alltför ofta på albumet. Kanske behöver då The Hives 6 år mellan varje skiva för att resultatet ska bli sådär bra som till exempel Tyrannosaurus Hives.
Nya albumet känns lite som en förlängning av just den skivan, men som de låtar som sorterades bort på grund av bristande kvalité. Mycket påminner nämligen starkt om förra skivans sound och produktion, trots de få fräscha låtar som faktiskt tar vara på bandets goda sidor.

Efter några genomlyssningar märker jag att det ju egentligen är låtarna med högt tempo som är bra. Det är, hur simpelt det än kan låta, som sagt precis det som The Hives största styrka är, och det som fört dem vidare till ett kändisskap i USA och Storbritannien (och såklart det spektakulärt kaxiga mellansnack de bedriver på scen). Jag önskar bara att de kunde ha tagit vara mer på just den förmågan, för då hade The Black and White Album förmodligen blivit mycket bättre än bara helt okej. Sen måste man förstås ha i åtanke att vi snackar om ett band som gör sig allra bäst live och framför en stor publik, och då är det fullt möjligt att låtarna växer och blir riktigt bra. Det blir helt enkelt att hoppas att de drar igång en Sverigeturné snart, för jag misstänker tyvärr att jag inte kommer sitta anmärkningsvärt ofta och lyssna på The Black and White Album på min iPod.