The Mars Volta – The Bedlam in Goliath

Blanda Pink Floyds meditativitet och Led Zeppelins elgitarrer. Lägg till 2000-tal och framför dig har du The Mars Volta.

När At the Drive-in splittrades 2001 var det bandets interna artistiska motstridigheter som gjorde medlemmarna oense. Leadgitarristen Omar Rodriguez och sångaren Cedric Bixler ville gå åt det mer experimentella hållet, medan resten av bandet inte kände sig begränsade av den aggresiva posthardcore de lirade. Cecric och Omar tog sitt pick och pack och blickade utåt. Sedan dessa två konstnärliga själar slutligen bildade The Mars Volta har fyra fullängdsskivor släppts, varav den senaste tituleras The Bedlam In Goliath.

Med den nya trummisen Thomas Pridgen involverad har soundet definitivt förändrats. Trumspelet har alltid varit en bidragande faktor till bandets hektiska, och högst rytmiska ljudbilder, alltid legat precis på gränsen till överanvändning. Nu känns dock ofta trummorna överflödiga snarare än stilistiska. Fler udda taktarter frodas visserligen i musiken, vilket bidrar till stor variation (men stundtals även huvudvärk).

Låten Goliath känns defintivt som något av en King Crimson-pastisch, både till det musikaliska och till låtens uppbyggnad. Det är även skivans starkast lysande stjärna, där texten och melodin framhålls snarare än teknisk briljans bakom trummorna.

Skivans andra spår, Metatron, visar tecken på bandets skyhöga dos av energi de lägger i sina låtar. Wax Simulacra är nog det spår som känns minst spretigt, och kommer nog tilltala flest lyssnare med sin knappa tre minuters längd. Det känns absolut som ett modigt steg i rätt riktning att korta ned många av låtarna.

Bandets gitarrist Omar Rodriguez har även agerat producent på de tre senaste skivorna, och först nu märks det tydligt att han har iklätt sig den rollen riktigt bra. Istället för ultrajazziga trettiominutersspår ser vi tydligare uppbyggnader av låtarna, som bandet i sin tur jammar över till oändlighet live.

I övrigt återkommer Cedrics falsettsång, som jag dock i många fall skulle klara mig utan ... Juan Alderetes mördande basgångar är tillbaka och således det mer eller mindre psykadeliska användandet av effektpedaler (ett stort plus).

Sammanfattningsvis går The Mars Volta mot en mer och mer introvert estestik, vilket säkerligen kommer skrämma bort en del fans, men också hålla kvar en del.
Jag själv är glad att tillhöra den lojala massan, och med facitet The Bedlam in Goliath i hand ser The Mars Volta ut att kunna fortsätta i många år framåt. Framtiden ser alltså ljus ut för ett av vår tids mest ambitiösa rockband.