The Witcher

När vi kommer in i berättelsen har Geralt just flytt från en okänd fasa och hans vänner hittar honom medvetslös i skogen. När han kommer till liv är hans minnen förlorade och han har ingen aning om vem han själv är eller vilka förmågor han faktiskt besitter. Någon tid för kontemplation finns inte heller för Geralts vänner hamnar under belägring av den mäktiga trollkarlen Azar Javed. Javeds syften är dock höljda i dunkel, men han lyckas under konflikten med att allvarligt såra flera av Geralts vänner samt stjäla Witcher-sällskapets allra viktigaste hemligheter. Det är här äventyret tar sin början när sällskapet måste dela upp sig och vi i rollen som Geralt måste spåra upp gärningsmännen och rädda vad som räddas kan av hemligheterna, samt lista ut vad som är i görningen. Självklart tar det hela väldigt snart mycket större proportioner med väldigt ödesdigra konsekvenser.

Historieberättandet i The Witcher fyller en väldigt stor roll och det är också i berättandet och handlingen vi finner några av spelets absolut största styrkor. Bortskalat är alla svartvita värderingar vi tyvärr så ofta hjärntvättas med i datorrollspel och fokus ligger inte på episka strider utan på spelarens egen uppfattning om rätt och fel. Det är väldigt sällan man stöter på situationer där det finns uppenbara goda eller onda alternativ utan det är alltid en tolkningsfråga utifrån egna värderingar. Någonting som passar rätt bra för Geralts profil som antihjälte. Att alla val man gör i spelet sedan kan få oanade konsekvenser och styra handlingen åt helt olika håll längre fram i spelet gör det hela förstås ännu mer spännande och utmanande. Utan att avslöja handlingen för mycket kan jag berätta att ett val som i början av spelet framstår som hyfsat harmlöst får otippat stora konsekvenser framåt slutet av spelet.

Inte nog med att berättandet är av första klass, man har även lyckats med att bygga upp en mer än väl övertygande spelvärld. Tack vare vågade och återkommande inslag som romantik, sex och rasism tar spelet en väldigt vuxen ton och går helt klart i bräschen för ett mer moget tänkande inom den annars stagnerande fantasy-genren. Okej, visst, de halvnakna konceptbilder man får som belöning för sexuella erövringar är onödiga och smått sexistiska, men i övrigt så behandlas sex och romantik i spelet på ett smakfullt och ibland humoristiskt sätt. De moraliska dilemman man ställs inför på grund av de rasistiska konflikterna ger ett helt nytt djup till världen. Allt som allt egenskaper som tillsammans med spelets alla väldesignade miljöer verkligen får en att känna sig på plats i den vita vargen Geralts värld.

Karaktärsutvecklandet i spelet är en rätt unik upplevelse som har både fördelar och nackdelar. Dessutom påverkas dess betydelse väldigt mycket av vilken svårighetsgrad man valt. Väljer man att spela på svåraste blir man mycket mer beroende av de alkemiska drogerna för att låsa upp vissa specifika krafter. För att göra drogerna i sin tur krävs kunskap om recept, vilket kräver kunskap om vilka örter som behöver plockas. Det låter kanske komplicerat men är rätt smidigt. Däremot kostar kunskapen, då de böcker och recept man behöver är allt annat än billiga vilket faktiskt känns rätt realistiskt.

Spelet drivs fram av ett uppdragsbaserat system som är rätt typiskt för genren. Det kryllar av uppdrag större delen av tiden och beroende på hur man spelar är vissa lättare än andra. Då de val man gör ofta leder till konflikter och de uppdrag man åtar sig inte allt för sällan handlar om att dräpa av monster och odöda så hamnar man titt som tätt i strider. Tyvärr har man inte alls lagt lika stor tid till att se över spelets stridssystem vilket gör att det allt som oftast leder till ett onödigt temposänkande i spelet. Stridssystemet är en peka och klicka-variant som någonstans hamnar mitt emellan typiskt taktiska rollspelsstrider och mer actionbaserade strider. Att man valt att inte implementera ett rent actionbetonat stridssystem är för mig helt oförståeligt då det kraftigt sänker spelflödet och upplevelsen av att vara på plats i världen. Som det är nu tvingas man ibland byta mellan spelets tre olika vyer för att klara vissa bataljer, vilket bara känns bökigt.

Striderna är inte de enda inslag som drar ned spelets omdöme, utan det plågas även av omotiverat långa laddningstider, speciellt på system med små minnesresurser. Vissa animationer i spelets konversationer känns ibland underligt stela och ett fåtal konversationer känns till och med rätt suspekta, både som en följd av detta samt på grund av halvdana översättningar från polska. Dessutom återanvänds många av spelets olika modeller lite väl ofta och trots texturvariationer drar det ned intrycket av den annars levande världen en hel del. En förklaring till det här ligger förmodligen i valet av spelmotor, som är en kraftigt modifierad variant på Biowares Aurora-motor som driver Neverwinter Nights 2. Det räcker dock inte till som ursäkt, då man faktiskt gjort valet att använda en motor som trots att den visuellt gör rättvisa åt spelet inte kan ge det spelflöde som hade gjort det här till ett riktigt höjdarlir.

För när det kommer till kritan är The Witcher ändå ett riktigt roligt spel som är svårt att slita sig från. Då och då överraskar det rejält, och trots avsaknad av en avancerad AI som i Oblivion så uppträder spelets invånare ofta oväntat realistiskt. Första gången jag upplevde regn i spelet och såg några bönder springa för att ta skydd och trängas under ett utskjutande tak blev jag glatt förvånad. Det är sådana små detaljer som kan göra otroligt mycket för helhetsupplevelsen. Så även om jag inte kan ge spelet det omdöme det förtjänar tack vare sina goda ambitioner då bristerna är för påtagliga är det ändå ett spel jag verkligen rekommenderar till rollspelsälskare. För den som ger spelet en ordentlig chans har det otroligt mycket att ge.

Betyg: 7

Texten kommer från Gameplayer.se - din dagliga dos av tv-spel.