Tics och trix

Jag brukar sitta vid mitt köksbord och skratta glatt när killen spatserar förbi. Det är ju faktiskt extremt underhållande när lemmarna flyger omkring som om han vore styrd av en berusad marionettoperatör samtidigt som en hel Scorsese-film sprutar ur munnen på honom. Men på samma gång tycker jag väldigt synd om killen för jag vet nämligen själv hur det känns att leva med tics.

När jag var yngre var jag inte riktigt vän med mitt huvud. Det ryckte då och då till i okontrollerbara sidledsspasmer, vilket fick det att se ut som att jag nekande skakade på huvudet. Mina vänner var väldigt pigga med att påpeka detta genom diverse lustiga gliringar.

Jag minns framförallt hur Hannes, som jag brukade åka inlines med (jag hade ett par svarta aggressive av märket K2, givetvis kompletta med abec 5-kullager och stearinljusinsmorda grindplattor, ifall någon undrar), glatt skrockade ”Varför inte?” när jag stod och skakade på huvudet. Även min mamma var väldigt duktig med att anmärka på ticset. Jag antar att de bara ville väl (möjligtvis Hannes undantaget) men jag blev ju ärligt talat ganska ledsen, jag kunde trots allt inte hjälpa att huvudet spasmade loss. Så jag bestämde mig för att försöka göra något åt det.

Mitt sätt att arbeta bort huvudskakningarna blev genom att tillämpa den gamla hederliga bestraffningsmetoden. Så fort jag kom på mig själv med att rycka med huvudet slängde jag iväg en kraftig örfil rätt över kinden. Givetvis begränsade jag bestraffningen till när jag befann mig på hemmaplan - att hålla på och örfila sig själv i offentliga sammanhang skulle väl antagligen bara generera ett direktbesök till psyket.

Det tog ett tag men lavetterna gav till sist effekt och jag lärde mig att kontrollera mitt huvud. Och som en bonus fick jag dessutom gulligt rosiga pojkkinder på köpet.