Till minne av Leslie Nielsen

Mitt första möte med Leslie var nog någon gång under 2004. Som nybliven tonåring och filmfantast samlades jag och mina vänner för att se Det våras för Dracula. En och en halv timme och många gapskratt senare tog filmen slut. Vi spolade tillbaka och kollade om scen efter scen och sen stod det klart. Leslie var min favoritskådespelare!




Jag skulle inte behöva ångra mig. Åren gick och fler filmer följde, vi såg honom i Scary Movie 3 och 4. Han dök upp i Superhero Movie och jag hittade boxen med de tre Nakna Pistolenfilmerna som idag är mina favoritfilmer.

Leslie föddes 1926 i USA och har spelat i många olika film- och tv-produktioner sedan tonåren, men sitt stora genombrott fick han som femtifyraåring genom Titta vi flyger!. Som den smått underliga läkaren och med det odödliga citatet ”I am serious... and don’t call me Shirley”, blev han en världskändis. Filmen blev en vändpunkt i Leslies karriär eftersom han inte spelat så många komedier innan, nu nådde han även ut till den stora publiken och filmen är en 80-talsklassiker.




Leslie plus parodifilmer är lika med sant och det finns nog ingen som är lika känd i den genren. I Nakna Pistolentrilogin får vi följa honom som den smått virriga polisen Frank Drebin som på något sätt alltid löser de tuffaste fallen.













Härifrån kommer också några helsköna citat:

Frank: Now, Jane, what can you tell us about the man you saw last night?
Jane: He's Caucasian.
Ed: Caucasian?
Jane: Yeah, you know, a white guy. A moustache. About six-foot-three.
Frank: Awfully big moustache

Frank: I'd known her for years. We used to go to all the police functions together. Ah, how I loved her, but she had her music. I think she had her music. She'd hang out with the Chicago Male Chorus and Symphony. I don't recall her playing an instrument or being able to carry a tune. Yet she was on the road 300 days of the year. In fact, I bought her a harp for Christmas. She asked me what it was.

Frank: It's the same old story. Boy finds girl, boy loses girl, girl finds boy, boy forgets girl, boy remembers girl, girl dies in a tragic blimp accident over the Orange Bowl on New Year's Day.
Jane: Goodyear?
Frank: No, the worst.

Leslie var unik i sin genre, som oftast består av unga kvicktalande killar eller playboyliknande tjejer. Han var en behövlig motpol som vägde upp filmerna på ett bra sätt. Genom att vara så unik var det nästan en trygghet att ha med honom i en film, för då visste man att den skulle vara bra. Det finns nu ett stort tomrum efter honom som nog ingen kommer att kunna fylla på samma sätt. En era är slut i och med Leslies bortgång. Nu kände jag inte Leslie alls men jag väljer att se honom som en fin man med glimten i ögat som alltid var redo för nya utmaningar, att han arbetade ända in i slutet visar på detta.

Tack för alla roliga filmer och stunder vi fått tack vare dig och vila i frid.