Topp 3 knarkarfilmer

Nedan listar jag mina topp tre knarkfilmer. 3. Requiem for a dream Löst baserad på en bok av Hubert Selby Jr. skildrar Requiem for a Dream fyra människors öden när heroin, kokain och amfetamin intar en avgörande roll i deras liv. Ur ett subjektivt och drogomtöcknat perspektiv målar regissören Darren Aronofsky upp en dyster och uppgiven historia som tar sig ända in under skinnet, oavsett om man vill det eller inte. Ellen Burstyn spelar Sara Goldfarb, en tragisk och ensam änka som är b...

Nedan listar jag mina topp tre knarkfilmer.

3. Requiem for a dream

Löst baserad på en bok av Hubert Selby Jr. skildrar Requiem for a Dream fyra människors öden när heroin, kokain och amfetamin intar en avgörande roll i deras liv. Ur ett subjektivt och drogomtöcknat perspektiv målar regissören Darren Aronofsky upp en dyster och uppgiven historia som tar sig ända in under skinnet, oavsett om man vill det eller inte.



Ellen Burstyn spelar Sara Goldfarb, en tragisk och ensam änka som är beroende av sin TV. Hennes stillsamma tillvaro avbryts av en chans för henne att få vara med i ett TV-program och hon inser plötsligt att tiden har satt sina spår. Hon har fått gråa hår, huden har blivit färglös och hon har lagt på sig några kilon. I sin desperation i att komma i en röd klänning börjar hon bruka, och senare missbruka, bantningspiller. Även om filmen också skildrar Saras son, hans flickvän och hans vän och deras förhållande till droger så är det Ellen Burstyns karaktär som lyser starkast. Jennifer Connelly (som spelar sonens flickvän) fick förvisso sitt genombrott i den här filmen men det var Ellen Burstyn som blev nominerad till en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll, något som hon verkligen förtjänade.

Darren Aronofsky utnyttjar det visuella spelrummet och leker med snabba klippningar, färger som förstärker intrycken och fångar samtidigt känslan av vara hjälplöst fångad av en drog. Det är en otroligt dyster men sevärd film, och budskapet om att droger är fel, fel, fel går når verkligen ända fram till tittaren.

2. Trainspotting

”Take the best orgasm you ever had, multiply it by a thousand and you’re still nowhere near it”. Så beskriver karaktären Mark Renton (spelad av Ewan McGregor) heroin. I kultklassikern Trainspotting får vi följa Mark och hans kompisgäng i deras slentrianmässiga tillvaro i Edinburgh och hur de, som samhällets förlorare, försöker hantera tristessen, livet, pengar, knark och relationer. Med spännande infallsvinklar, hallucinatoriska scener och extremt bra soundtrack får vi följa Marks resa från det "underbaraste" heroinruset ner till den mörkaste abstinensbotten.



Trainspotting fördömer och förhärligar droger på ett trovärdigt och inspirerande sätt. Filmen är en fartfylld resa med euforiska, tragiska och stundtals även äcklande inslag. Helt enkelt en film man måste se och en film man inte kommer glömma i första taget.

1. Fear and Loathing in Las Vegas

Den här filmen beskriver inte ett enda långt drogrus, den ÄR ett galet, färgsprakande, komiskt, intellektuellt och fantastiskt drogrus, vansinnigt från början till slut. Baserad på Hunter S. Thompsons bok med samma namn skildrar Fear and Loathing in Las Vegas journalisten Raoul Dukes och hans advokat Dr. Gonzos tid i Las Vegas under det tidiga 70-talet. Laddade med en väska fylld med marijuana, meskalin, LSD, koakin, eter, sprit och en massa andra droger beger de sig mot Las Vegas för att, med staden som spelplan, uppleva alla sorters rus och uppnå nya höjder.



Med intellektuell humor, rappa dialoger och spännande visuella effekter får vi följa det omaka paret under deras trippar, både när det går bra för dem och när de råkar i riktig knipa. Tittaren får en klar insyn i det drogpåverkade psyket och de förvrängda verkligheterna beskrivs på ett ganska lättillgängligt sätt. Johnny Depp (som spelar Raoul Duke) ägnar sig åt skådespeleri i världsklass när han på ett hysteriskt och träffande sätt gestaltar en journalist med falnande trovärdighet (och en journalist som inte heller bryr sig så mycket om sin falnande trovärdighet). Dr. Gonzo spelas av Benicio Del Toro och trots att hans skådespelarprestationer bleknar i jämförelse med Depps så kompletterar de varandra väldigt bra. Det finns få, om än några, som hade kunnat bära och lyfta fram Fear and Loathing in Las Vegas på det sätt som Depp och Del Toro gör.

Från scener med vattenfyllda hotellrum med Barbara Streisand-altare och lila mjukiselefanter i BDSM-utstyrsel till blodfyllda barer med knullande ödlor, Fear and Loathing in Las Vegas har helt enkelt allt som en knarkarfilm bör innehålla: galenskap, humor och alldeles för många situationer där allting går vansinnigt fel.