Vackra barn

Vackra Barn av Torey Hayden.

Torey berättar just i den här boken om hennes jobb som lärare för en specialklass. I den här klassen stöter hon på fyra killar, en som har svårt att låta andra ta plats men med en IQ på över det normala, en ganska så normal kille förutom att han inte är rädd för att slå till någon på käften, två tvillingar utan minne och Venus Fox, enda klassens tjej som inte reagerar på i stort sett något.

I denna roman beskriver hon tydligt och objektivt hennes jobb, synsätt och metoder, då hon inte bara får kämpa med en bråkig klass, utan även en assistent som inte delar hennes åsikter och inte klarar av att göra sakerna som Torey ber om. Men Torey påstår inte att hennes metoder är de rätta, för det mesta så går hon på ren intuition, något som ibland funkar, och ibland går käpprakt åt fel håll.

Som bok att läsas och förundras över är den jättebra. Som bok att spännande vända blad på är den ganska värdelös. Stundtals känns det som att Torey inte kommer någon vart, och när hon väl kommer någon vart tas Venus bort från skolan. Det går segt och kapitlet där Venus inte ens finns med känns meningslöst och tråkigt även om boken långt ifrån bara handlar om Venus, för det var inte endast Toreys jobb, och den bråkiga klassen tar upp väldigt mycket tid och berättas mycket om i boken. Men det gör inget, för bara historien berör. Venus berör, hennes slitna och förstora kläder som jag ser framför mig, hennes hår som inte borstats på evigheter, hennes min som aldrig rör sig, hennes försvunna livsglädje (som hon kanske aldrig ens haft), och framför allt hennes utbrott som kan komma när min minst anar det.

Venus är den där tjejen som förtjänar bättre och som man känner medlidande med. Torey är kvinnan som kanske kan hjälpa henne och boken får mig att smått le vid många tillfällen. Men som sagt, viktigast av allt, den berör.

Författare: Torey Hayden
Bokförlag: Natur & Kultur
Originaltitel: Beautiful child
Översättning: Lena Karlin