Vad är en stubbe?

Jag har den ytterst sunda bilden av spelmediet som en kulturform. Faktum är att jag finner CS-månglare á la 'Proffstouren' utgöra den mesigaste delen av spelutövandet, näst efter sims-spelarna. Visst, jag tyckte också att CS var roligt, mellan beta 5.0 och retail-versionen närmare bestämt. Efter det kändes det lite krystat att fortsätta när omvärlden svämmade över av andra bra spel. Jag förstår inte riktigt spelare som tränar flera gånger i veckan och tävlar internationellt med sponsorer i ryggen. Det är säkert en rolig sysselsättning, men man har missat mediets storhet, dess essens.

Datorspelande är inte riskfritt, ju snarare vi inser det, desto bättre. Att använda spelande som ett substitut för sport och fritidsutövande är inte sunt. En god vän till mig som jobbade en period på dagis, berättade en gång hur hon hade varit ute med ungarna i skogen och sagt att de skulle gå och titta på en stor stubbe, varpå en av ungarna svarade 'Vad är en stubbe?'. Detta var dessutom landsbygden, inte i storstaden.

Det oroade mig, uppriktigt sagt. Jag förstod nämligen att om jag hade frågat ungen om han vetat vad Counter-Strike är, så hade han baske mig vetat det. Nu påstår jag inte att just Counter-Strike är grunden till all oro, men synen på spel som sport, med träningar varje dag och officiella tävlingar, är ett spelsätt som binder fast sin spelare på ett helt annat sätt än berättande spel. Jag vet själv hur det är när man är med i klaner. Man känner sig obligerad att komma på klanmatcher och möten. Man har ansvar och förväntningar på sig, vilket givetvis är positivt för självkänslan, men även har sina fällor.

Om man sedan låser in sig på ett spel eller en spelstil, går man miste om så mycket. Det gäller att se framtiden för sig. Allt går att tävla i och det organiseras VM i alla möjliga obskyra sporter. Den delen av spelandet är inte unik, och tillför inget unikt. Den artistiska potentialen däremot, den påbjuder upplevelser vi aldrig tidigare kunnat ta del av. Tävlingsspelande kommer inte inom någon nära förestående framtid att utmanövrera sportvärlden, men de konstnärliga, kulturella och dramaturgiska spelen har redan idag utmanövrerat många, för att inte säga de flesta, av sina konkurrenter i underhållningsbranschen. Det är där spelandets själ och hjärta finns. Spel är en lek, en frihamn för tröttade sinnen, en portal till fantastiska världar. Låt oss inte försöka göra spelmediet till mer än så, för det behöver det inte vara.