Vad skulle du göra om du styrde över hela världen?

"If I ruled the world, every day would be the first day of spring" sjöng James Brown. Det var hans önskan, det var vad han skulle göra. James ville visst ha vårdagjämning varje dag han. Tänk om jag hade era öden i mina händer. Om jag bestämde över hela världen, om jag var allsmäktig, om jag kunde gör vad jag ville. Vad skulle min önskan vara? Efter den resa jag gjort har jag inte längre några tvivel på vad min främsta vilja, just här och nu, är.

När vi först kom till Our Place, aidshemmet som min skola stödjer, i Bloemfontein, Sydafrika, var det första som verkligen grep tag i mig känslomässigt en liten svart pojke som satt ensam i korridoren. Han såg inte ut att vara mer än 2 år gammal och tog ingen direkt notis av mig. Även om jag försökte få kontakt med honom satt han bara där med sina stora ögon och stirrade. En kvart senare red han på våra ryggar, sparkade boll och vilade i olika famnar när han blev trött. Så här i efterhand fick jag veta att han i själva verket 4 år gammal. Sjukdomen hade berövat honom hans kropp under så pass lång tid. Jag fick också veta att han var väldigt sjuk och med största sannolikhet var nästa barn i ledet att dö. Kanske var det därför han blev trött så väldigt snabbt, och försvann bort i blicken ibland. Han såg ut som om han löste världsproblem och fann meningen med livet.

Ännu en av många saker som verkligen etsade sig fast på näthinnan var den morgon vi fick reda på att två nya små barn blivit lämnade på hemmet. Ingen ville ha dem barnen, ingen ville kännas vid dem. De hade blivit hittade i ett plåtskjul efter att deras föräldrar dött, och ingen visste hur många dagar de gått utan mat. Dock syntes det, när en påse med jordnötter öppnades, att de var hungriga. Pojken i syskonparet, som senare fick kallas George, blev helt till sig och slet åt sig påsen, sprang iväg och försökte vräka i sig alltsammans på en gång.

Under hela hans uppväxt har det antagligen varit hans sätt att införskaffa mat. Vi var tvungna att ge dem lite mat i taget, annars skulle de, som de sa, dö snabbare. Inte de kan dö, utan de dör snabbare. Det var helt enkelt oundvikligt, bara att vänja sig vid. Alla patienter på hemmet, gamla skrockfulla farbröder, givmilda trebarnsmammor och skrattande spädbarn, ska förr eller senare brytas ned av sjukdomen.



Under de två första dagarna vi var där hann två människor dö. Människor dör som flugor sa de, nu när vintern kommit. De får lunginflammation och sen orkar deras immunförsvar inte mer.
Efter varje dödsfall hade man en ritual som gick ut på att man gjorde en liten röd rosett som sedan knöts fast i ett stort träd. Vi fick chansen att hjälpa till och 21 rosetter knöts fast i trädet den eftermiddagen. Påminnelser om riktiga människoliv som gått till spillo de senaste veckorna. Så om jag fick en önskan i detta nu skulle jag önska detta:

Ingen ska få behöva se det Mr.Deon Mulder, föreståndaren för hemmet, sett de morgnar när han tittat in i ett skjul i en kåkstad efter en smällkall natt. Jag har sett så hemska saker här, sa han och pekade på ett kåkstadsområde, och sen gick det helt enkelt inte att berätta mer.

Ingen ska behöva känna den förtvivlan vi kände över att se Andres, en trettonåring som var helt makalös på fotboll, skina upp när vi lägger en sprillans nyköpt fotboll i hans händer och veta att han aldrig kommer att kunna bli fotbollsproffs och få spela i Sydafrikas landslag.

Alla borde slippa att få de tankar jag fick när jag såg sjuåriga Anthony springa omkring i sin Spiderman-pyjamas efter att han duschat på kvällarna. Som fuskade när vi spelade fotboll och blev jättearg när vi retade honom för att han hade en t-shirt med sitt hatlag i rugby på sig. Och sedan tänka att den där Spiderman-pyjamasen snart kommer att ligga undangömd någonstans eftersom de inte finns någon Anthony som kan bära den längre.

Man ska inte få behöva gråta så som vi grät när vi tänkte på lilla Keanon, en 4-åring i en 2-årings kropp. Som trots att han ibland lekte och log, antagligen är världshistoriens visaste människa, trots sin dödsdom som alldeles för snart kommer att fällas.



Ingen ska få behöva känna det jag kände när jag satte upp de där röda rosetterna i det stora trädet som redan hade på tok för många rosetter i sig. Medan jag gjorde det bar jag lilla Dempou, 6 år. Som en liten lillasyster var hon; ettrig, avundsjuk, tjurig och helt fantastisk. Som lärde sig säga "Kära värld" och började svära på afrikaans om man så mycket som tittade på ett annat barn. Det är för att hon blev misshandlad som liten, sa de, och hennes mamma och bästis hade redan dött. Följande måndag skulle hon dra ut alla sina små trasiga tänder. Hon lever inte länge till, hon har varit sjuk så länge nu, sa de. Att ha den lilla 6-åringen i famnen och ha vetskapen om att hon också bara är en rosett i ett träd om några veckor är en känsla jag inte ens vill delge en fiende.



Saker som dessa ska inte behöva ske, sjukdomar som denna ska inte få existera och allra minst drabba små försvarslösa barn vars främsta bekymmer borde vara att man tappat bort sin barbiedocka. Inte att man blivit våldtagen, övergiven och sett sin mamma tyna bort i samma sjukdom man själv bär på. Det värsta är dock att jag inte är allhärskande. Jag har inte all makt och jag kan inte regera och bestämma. Det är helt enkelt bara att hoppas på att den eller det som är den högre makten, den som är allsmäktig och beslutar har dessa människor i tankarna på samma sätt som jag, och att detta något eller någon vet vad han, hon, eller det sysslar med.