Välkommen till Stockholm

Välkommen till Stockholm

Stockholm. 

 Huvudstad i Sverige.
 En ytterst liten, ynklig, obetydlig del av hela världen. Osynlig i hela universum, i det rådande, okända, mystiska mörker som pulserar utanför vår planet.
 En stad genom vilken smutsiga, asfalterade gator, väl utmärkta med aningen bortskavda vita kritstreck, som markerar var vägen löper, talar om var du ska hålla dig till för att inte försvinna in i det grå nätverket av bilar och vandrande, levande varelser, som leder bort och leder till. 

En upplyst stad genom vilken både sötvatten och saltvatten blandas, likt en mix av sockervadd och tårar, drickbart och odrickbart, genom vilken kanaler och slussar är utplacerade, tillåter fiskekrokar och avgaser att driva upp fisken, med sitt gnistrande fjäll och sin oskyldiga, sprattlande, hala kropp liksom förgifta atmosfären högt ovanför era små, obekymrade huvuden, era kroppar som stressat rör sig framåt. 

En stad där irrande tunnelbanor, som ivriga, men dödliga, stålmaskar rusar fram genom utmejslade, underjordiska gångar, stannar tvärt, låter miljontals hetsiga fötter, beklädda med allt från smala stilettklackar tillhörande trånga, blanka klackskor till grova kängor med fastnitad stålhetta kliva över den smala avgrunden mellan den jättelika masken av stål och plattformen, ta mark och låter de fängslande dörrarna med en varningssignal stängas, omsluta er, föra er bort, stanna tvärt igen, låta springande fotsulor rusa över, krocka med andra varelser, snava över varandras tydliga irritation, uppfånga kyliga, anklagande blickar. Tystnad. 

En stad över vilken stjärnorna är beslöjade av en kompakt hinna när de inglasade betongbyggnaderna eller de gamla, pastellfärgade plåttaken, sträcker sig upp mot himlen, slukar de små, vackra ljuspunkterna ute i det okända, omgivande universum som ni svävar i, ovetande om er framtid och undergång. 
 En stad där allt är strikt. Där allt handlar om makt, kapital, att tillhöra normen, följa de oskrivna reglerna för uppförande, där sura miner och fientlighet är vardag och ett envist, taktfast buller av greppande händer och ihärdigt trevande fötter viner i vinden när ni försöker klättra så högt upp på stegen, upp i samhällspyramiden, för att få det bästa, stjäla det ur händerna på majoriteten, den stora, arbetande, kämpande massan fast ni vet att det skulle bli bättre om alla samarbetade och delade med varandra. 

En stad där det finns de som är utfrysta, lämnade i skärande tystnad. Ensamma att försöka se stjärnorna blinka på det mörka himlavalvet som vid solnedgången pryds av fluffig bomull i ljust blått, lila, rosa och orange. Lämnade av det samhälle som så vänligt ska välkomna alla med öppna, mjuka armar men som inte gör det, som istället korsar armarna beslutsamt över bröstet, knyter nävarna och ser med hård, skarp, kritisk blick på allt annorlunda, allt som sticker ut, allt som vågar, bevisar styrka, mod och på allt som gått fel och behöver hjälp för att kunna återupprättas, som behöver en hjälpande hand för att kunna resa sig på ostadiga ben fyllda av krossade frakturer som en gång varit hela, som en stödjande mall av hårt. 

En stad där respekten för levande varelser försvunnit, stulits, som ett strävt pappersark kryllande av ord som slits isär, strimlas i miljontals bitar som strös ut och sprids med vinden, splittras likt en vas som faller i golvet och låter skärvorna pryda underlaget med vasst och förödande, blänkande likt kristall i ljuset.  

En stad där ni människor, trots allt, kan vara lyckliga, skratta av lättnad, bubbla av upprymdhet och förväntan, men samtidigt slukas av sorg och drunkna i tårar, salta som havet som gungar i stadens hjärta. En stad där ni lever; bygger upp nya hus, skaffar familjer och uppfostrar era små efter de oskrivna regler som vibrerar likt hetta stigande från asfalt, i luften. 
 En stad där leenden för allmänheten klistras på med superlim, som endast kan tvättas bort med skarpaste tvål, för att dölja den skrovliga ytan, skavankerna som kryper fram om man granskar noga, växer och när sig i människors skiftande öden. 

En stad där grymheten ökar; våld mot andra levande varelser, jämlikar, klyver atmosfären, får hotfulla moln att smyga över horisonten, närma sig medan ni ser på, antar att stormen snart lägger sig. Där nya hus byggs upp med stor möda men antalet bostäder ändå inte räcker till när befolkningen utvidgas.
 En stad som driver en jättelik, ångande, hungrig maskin törstande efter människors blod och fruktan, som närs av era missöden. 

En stad som går utför, faller ner i en djup, svart avgrund utan någonting konkret att gripa tag i, utan en väg upp, fylld av motstridiga känslor som punkterar den väluppbyggda, osanna fasaden om att alla här lever i frid, lycka, svävar på fluffiga moln av spunnet socker utan svårigheter och orättvisor som krälar likt likmaskar under huden, skär i det inre, plockar ut bitar ur sina invånare, driver fram girighet och hänsynslöshet. Nej, när fasaden rivs, faller, blottas den egentliga nakna, blyga, osäkra ytan. Stockholm.

En illusion.