Väsen – "Essence"

"Essence" är befriande nog ett verk helt fyllt med instrumentalmusik, utan vare sig sång eller batteri (som senare skulle komma). Den är lika delar behärskade, traditionella visor, och oändlig experimentlusta inom Väsens egen konst. Men det är i de egna originalen som Olov Johansson, Roger Tallroth och Mikael Marin gör ett väsentligt bidrag till den svenska folkmusiken. Dessa kompositioner antyder ett barockt fragment, gjort till något mer härdat, skandinaviskt, och ger ett betydligt djupare intryck, eftersom det främst är här som nyckelharpans liggande borduntoner får ackompanjera de återkommande melodier, vilka bildar den struktur, som mer än något annat skapar sinnebilden av en hypnotiserande dans, vilken rytmiskt för lyssnaren bort från musikaliska konventioner.

Ofta ligger den metamusikaliska storheten i att musiken försätter lyssnaren i ett slags falsk säkerhet, som störs mer av det oväntade tempot än av dissonans. I Väsens kompositioner är det fråga om nervösa dialoger mellan två teman, som slåss om utrymmet i en ganska enkel, men effektiv uppbyggnad, där det räcker med mindre variationer för att hålla intresset kvar. För så här fungerar större delen Väsens skapelser: bara ett par teman som turas om, och som under tiden förändras mikroskopiskt med vad helst trion hittar att variera med: dynamik, ansats, artikulation, byte i ackompanjemang, och ibland genom att lägga till eller dra ifrån en ton eller två i redan etablerade teman, vilket skapar ett mer komplext känsloregister. Minimalismen - som är återkommande i "Essence" - blir ibland så utpräglad att man "slätar över" vissa toner genom att låta andra klinga längre än tidigare.

Även styckenas sammanfattande avslut är ofta avgörande för fullständigheten i dessa kompositioner, för här ändrar man abrupt stämningen - minst en gång - genom harmonier som tills dess varit helt främmande för verket i fråga, och därför kan Väsen med mycket enkla medel fördjupa insikten av det vi hört.

Väsen har en uppenbar förmåga att finna fler idéer till kompositioner, som annars kunnat bli slätstrukna. Detta märks i bl.a. "Trollpåsen", med sin kontrapunkt, som för tankarna till något betydligt äldre även i komposition, i den burleskt excentriska "Sugghugg", och i den dramatiska "Rådmansvalsen", som i programmusikaliska nycker faktiskt tycks skildra ett slags skådespel.

I de traditionella styckena är man för det mesta tämligen trogna originalen, som - även om de är fullt njutbara - omöjligt kan fånga samma intresse som trions egenhändigt tonsatta verk. Detta till trots, är "Essence" något där trion på det hela taget lyckas göra känslomässiga spänningar till något övergripande vackert, som i kontrast till den absoluta fridfullhet man ibland möts av, visar dessa herrars fullkomliga kontroll att spela ut olika känslor mot varandra utan att tappa fotfästet. Det är som om Väsen med musik velat illustrera arkaiska karaktärer, med färger som underlättar nutidsmänniskans förståelse för det förflutnas avtagande ekon.