Väsen – Vilda Väsen

Väsen - Vilda Väsen

Om man skulle beskriva "Vilda Väsen" med ett ord, så torde det rimligaste ordet vara 'reflekterande'. Väsens musik växer här på ungefär samma sätt som en tanke utvecklas: en idé mynnar plötsligt ut, man sätter idén i sammanhang med tidigare erfarenheter och andra inblandade faktorer, och börjar vrida och vända på förhållandena. Rent praktiskt går detta till på så sätt att Väsen spelar ett inledande tema, "återhämtar" sig, spelar temat igen, men nu ur ett annorlunda "perspektiv". På detta sätt vänder instrumenten ut och in och uppochned på varje tema, samtidigt som strukturens helhet är fast. Detta innebär ett fantastiskt tillfälle för lyssnaren att reflektera, och uppleva en berättelse. För så fungerar många av låtarna: om än korta, så är de episka, och hinner med väldigt mycket information på en gång, särskilt känslomässigt. I en enda låt bjuds vi i det mycket täta samspelet hos trion på ett komplext virrvarr av känslor och tankar.

Olov Johansson är den sanna virtuosen bland de tre; nyckelharpans melodier löper som en envist dansande eldslåga genom varje stycke, och har alltid bränt oss vid kadensens utslocknande; den idérika flammans spår ekar kvar i hjärnan långt efter det att stycket slutat. Mikael Marins altfiol är i kontrast till detta ofta en mer slumrande varelse; om nyckelharpan är formen, så är fiolen materien. Annars fungerar den som melodisk kamrat åt nyckelharpan för att kunna intensifiera ett tema under styckets gång. Gitarrens dovare klang tycks göra att den i bakgrunden av altfiolen och nyckelharpan får en mer kommenterande roll på det, som Johansson och Marin så att säga lämnat efter sig. Roger Tallroths funktion är ofta den av rytmbärare i trion, men av och till övergår hans spelande till en bas, med uppgift att svara på de andra instrumentens melodier genom enskilda toner, som möter upp harmoniskt, eller också så följer den huvudtemat, vilket kan ge dramatisk effekt.

Detta är en samling av främst gamla traditionella låtar, men trion förstår troligen deras energi bättre än någon tidigare tolkare, varför sådana här till synes urtida toner poleras fram till nytt liv. Det är dock inte fråga om kommersiellt eller populistiskt inspirerade kompromisser: "Vilda Väsen" kan vara i det närmaste oresonligt rituell, med små förändringar, som bara den uppmärksamme får åtnjuta vidden av, och klangfärgen som de tre ger upphov till är ofta ett brinnande stränginferno, som många inte känner sig bekväma i. I slutändan är det en för lyssnaren mycket lönande skiva, som i musikalisk form ger oss en upplevelse av ett lika delar intellektuellt som emotionellt äventyr.