Varför vi är som vi är

Det kanske mest betydande särdraget hos svenskar, är vår kärlek till naturen. Betydande på det sätt att det har kommit att utforma både en unik styrka och en tragisk svaghet hos vårt folk. Alla folkgrupper har sina styrkor och sina svagheter, men just vi har lyckats med konststycket att utveckla både de mest fantastiska specialiteter och de mest underminerande akilleshälar för oss själva, som tänkas kan.

Vi har ett unikt behov av att fly stadslivet under varmare årstider och "bli ett med naturen". Då försvinner plötsligt all vår bekvämlighetslängtan, och vi får mer än gärna skit under naglarna. Detta naturintresse har gjort att vi fått en böjelse för mekaniska undersökningar och tekniska uppfinningar. Inom nämnda område har vi genom historien bara överträffats av andra nationer av överlägsen numerär. (Numera är vi förbluffande stora inom många former av modern forskning i förhållande till folkmängd.) Kärleken till naturen har också tagit sig kulturella uttryck i ett otal lyriska skalder och deras hyllade verk, samt i folkmelodier, som på senare tid tagit plats även i populärkulturen. Ännu ett tecken är att nästan alla svenska familjenamn, som inte är -sonnamn, är hämtade från naturföremål, vilket skiljer oss från andra av Europas folk. Detta uppkom främst under början av 1900-talet, när staten uppmuntrade till nya släktnamn inspirerade av vår natur.

Vårt förhållande till naturen har inte enbart skänkt oss särskilda egenskaper som sådana, utan även en egen mentalitet. Medan vi är stora naturvänner, har vi vänt oss bort från psykologin, och blivit tämligen dåliga människokännare. Detta iakttas bl.a. i hur vi är välförsedda med naturkär lyrik (vår litterära styrka), men relativt fattiga på psykologiska dramer av värde. Här kan man tänka sig en parallell till de fornnordiska sagor, som utmärkt sig just för att vara icke-psykologiska. Ty svensken tar inte sikte på människan, på psykologin, på [I]individen[/I] – svenskar fungerar bättre [I]tillsammans[/I] inom i princip alla områden. Vi har få enskilda individer som utmärkt sig genom historien; vi skapar hellre på en kollektiv nivå.

Detta speglas i vår högt utvecklade organisationsförmåga; vår nations statsskick har genom många århundraden visat prov på en stark stabilitet. Detta förstår vi om vi ser till hur de flesta svenskar har en häpnadsväckande förmåga att följa en ledare utan att deras värdighet försummas, och besitta en ledarposition utan att bli högmodiga. Just frånvaron av högmod och avsaknaden av strävan efter personlig vinning, märktes redan under sen vikingatid, då Adam av Bremen skrev om en av våra forna stammar:

Svearna saknar inget med undantag av det högmod som vi älskar eller rättare tillber. Allt som bara har med tom fåfänglighet att göra, såsom guld, silver, präktiga hästar, bäver- och mårdskinn, saker som vi beundrar till vanvett, räknar de som ingenting.

Vi märker också hur historiska svenska personligheters rykten som oegennyttiga är det viktigaste för oss. Personen och dennes ideal får ur denna synvinkel innan sin död helst inte hinna befläckas. Huvudsaken är alltså inte deras begåvning eller vad de gjort för sitt folk, utan hur de hållit på sina dygder, och huruvida de utfört saker osjälviskt eller ej. Svensken är sålunda mycket noga med värdigheten, medan hans intressen endast är sekundära.

I allvarets stund visar vi en oerhörd pliktuppfyllelse, som märks i vår krigshistoria, som är bland de vackraste något folk äger. Här ser vi fler tecken på den oegennyttige, kollektive svensken. Visst har många fantastiska individuella regenter funnits i landet, men dessa framstår som individer endast eftersom de tvingats till denna roll; i krigssituation måste en ledare finnas. Likväl var dessa synnerligen osjälviska i förhållande till andra folks regenter, och rikskansler Axel Oxenstierna kan stå som praktexemplar för en individ som underkuvade sig nationens intressen framför sina egna. Först på senare tid, via influenser från en mer globalt spridd individualism, har även svensken börjat hamna i samma situation där individen anses av större vikt än ett gemensamt mål.

Omnämnda karakteristiska, nästan omedvetna pliktkänsla, har ofta bidragit till att ett gott arbete utförts. Men ibland uppfattar andra folkgrupper denna egenskap mer som ett intyg på dumhet, varför svenskarna i Amerika bisarrt nog fick ett motsägelsefullt rykte om sig om att vara lite bakom flötet p.g.a. sin hängivna arbetsinsats. Att den idealistiske svensken inte älskar arbetet endast för ekonomisk vinning på samma sätt som t.ex. amerikaner, och helst vill arbeta för en idé, gör oss i vissas ögon än mer besynnerliga.

I krig framträder hos svenska folket mod och tapperhet. Men våra erövringar har faktiskt främst skett under försvarskrig, så vi visar också självbehärskning, hänsyn, självuppoffring och ridderlighet – inte fanatism eller hat. Gentemot övervunnen fiende är svensken relativt sett mycket skonsam. Gustav Sundbärg beskriver hur vi är "ett ridderligt folk med smak för ett aristokratiskt lif: en förnäm sysslolöshet, afbruten af ett och annat tornerspel. Det har beredt sig aflopp i släktfejderna, i folkvandringarna, i vikingatågen, i de krig som fylla våra häfder…"

Under dessa krigstider var vårt folks existens naturligtvis beroende av sammanhållning människor emellan. Nu har vi spritts för vinden av lång fredstid. Nationalstoltheten och uppoffringarna under stormaktstiden stod i direkt förhållande till intensiteten i krigssituationen och dess framgångar. Modern tids nationalkänsla är starkast hos mer underkuvade och tillbakasatta folk, vilkas historiska minnen inte ger stor anledning till förhävelse gentemot andra. I kombination med att vi inte besitter en psykologisk, mänskligt centrerad mentalitet, så är det inte att förundras över att svenskar saknar folklig nationalkänsla.

Nationalkänslan i Europa väcktes främst av Napoleons framstötar, och denna känsla blev snart tidens ledande idé. På liknande sätt var reformationen under 1500-1600-talen den centrala tanke som styrde allt kulturellt, materiellt och andligt i Europa; under 1800-talet var det nationalitetskänslan. Sverige stod utanför detta senare, mycket p.g.a. sin långvariga fred fr.o.m. år 1814 – man behövde inte kämpa för sin frihet. Därför gick vi miste om den pånyttfödelse som andra folk upplevde p.g.a. denna idé. Götiska förbundet t.ex., var en överklassrörelse, vars ande aldrig nådde ner till hela nationen. 1800-talets nationalitetskänsla behärskade alltid även de stora massorna. Sveriges folk var i stort sett heller inte etniskt utmanat under denna tid, vilket annars skulle kunna göra nationalitetsfrågan aktuell. Bristen har tagit sig många uttryck.

Vi uppskattar ett "blygt", icke högljutt, men tillmötesgående och värdigt umgängessätt, och vi är gästfria av naturen. Adam av Bremen igen:

Även om nordbor utmärker sig för gästfrihet, ligger svenskarna ett steg före. De räknar det som den värsta skam att neka resande gästvänskap, ja, det härskar en ivrig kapplöpning om vem som anses värdig att mottaga gästen. Där visas denna all möjlig vänlighet och så länge han önskar stanna förs han hem till den ena efter den andra av värdens vänner. Sådana vackra drag finns det bland deras sedvänjor.

Vårt största besvär är kanske att vår medfödda gästfrihet utnyttjas fritt från utometniskt håll, eftersom den nationalitetskänsla som annars skulle ha fått oss att kritisera absolutistiska orimligheter inte finns där. Svenskens brist på psykologi yttrar sig också i att han är värnlös mot oförskämdhet, vilket andra folk drar nytta av. Vi har god självbehärskning, men den kan – som vi ofta ser – bli till en nackdel för oss. Kanske har just vår överlägsenhet i många områden gjort oss storsinta och ädelmodiga till överdrift.

Svensken äger en rik fantasifullhet, kanske sprungen ur vårt relativt isolerade läge (en situation som naturligtvis delas av bl.a. några övriga nordiska länder). Den ger oss inte bara vackra visioner av naturen, utan den har också en tendens att överskatta allt som ligger oss långt hemifrån, vilket gör att vi underskattar oss själva. I linje med detta, visar vi till synes obegränsat medlidande när främlingar behandlas "orätt", medan så knappast är fallet när det gäller svenskar. Av oss fordrar man att vi per automatik skall se alla andra folk som vänner och varje invandrare som ett positivt tillskott. Vi borde egentligen skänka oss den naturliga rätten att först se oss för med vilka vi har att göra.

Eftersom svensken sällan bryr sig om det bagatellartade, utan oftast ser till helheten, så är Sveriges skrivna historia fattig på det "lilla", på personliga drag, som annars skulle ha gjort svensken som människa kär för oss; vi ser egentligen gärna att Sverige blir ansett, så länge ingen enskild svensk tackas för detsamma. Vår historia har blivit "akternas och dokumentens" historia; det har varit ädelmodigt att "glömma" det personliga, det vi uppfattat som det oväsentliga. Men samtidigt är det personliga – bevisligen – nödvändigt för en kärlek till oss själva; ett av våra vackraste karaktärsdrag har sålunda blivit oss till nackdel i längden, när absolutism gör oegennytta till konstant.

Exempelvis så skryter svensken mycket sällan; han gör det han skall och gör ingenting mer av det. Men tyvärr har detta under senare tid omvandlats till ren självkritik. Eftersom vi älskar vårt land och inte vårt folk, så görs allt som är särskilt utmärkande för svenskar strax till ett fel.

De enda som sett mer uppskattat på det folkligt svenska är ironiskt nog de svenskar som inte varit helt svenska, som t.ex. målaren Ernst Josephson eller upptäcktsresanden Sven Hedin (båda med judiskt påbrå). Eller också svenskättlingar i andra länder, där deras uppskattning för det svenska knappast kommer oss till nytta.

I Sverige har det rent av blivit populärt som tankesätt och samtalsämne att diskutera den moderne svenskens negativa sidor. Vi är blyga, stela eller tråkiga i en eller annan form. Generellt tyr vi oss alltså till andra folks mentaliteter som mall för att råda bot på vår egen röta. Vad som är mindre känt är det faktum att åtminstone hela västvärlden befinner sig i djupaste degeneration.

Alla länder är förruttnade. I sin desperation att finna en lösning, beklagar man sig över sitt eget lokala samhälles traditioner och hyllar allt som är "annorlunda"; till sin essens är det vi kallar "annorlunda" i lika bedrövlig kondition, men har ett annorlunda yttre, vilket lurar den moderna människan i hopp om frälsningen bortom den egna kollektiva identiteten.

Trots de positiva aspekter vi gått igenom av den, så är vår nordiska mentalitet – som vi i dag stämplar som blygsam och stel – ofta en förvrängd nyans, en sorglig skugga av vad den en gång var. På samma sätt är Medelhavsfolks mediterrana karaktär en mycket primitiv version av det romerska skaplynne som varit vanligt under antiken, inte minst bland aristokratin. Det som en gång var ett folk med mustiga och passionerade men sansade uttryck, har urartat till bullrande, sentimentala och aggressiva hedonister – just det en del svenskar (otroligt nog!) söker i brist på annat för att förhindra vår egen degeneration.

Den skrytsamme mediterrane mannen står i grav kontrast till den självfördömande nordbon. Särskilt under antik tid hade den nordiska mentaliteten resulterat i välvilja, perfektionism, generositet och alla de goda karaktärsdrag vi redan gått igenom, men har efter absolutistisk indoktrinering i sina värsta stunder lett till överdrivna former av medlidande och missriktad sympati, vilket varit allt annat än en fördel för svensken själv.

Det är förunderligt hur vår kultur fått ett så märkligt resultat när vår mentalitet efter ett millennium blandats upp med biblisk dogm. Vi är fortfarande välvilliga, men det är en mentalitet som nyttjas efter icke-nordisk mall, vilket får ödesdigra konsekvenser. Vi pumpas ständigt med symptom från en ekonomiskt globaliserad, vinsthungrig värld, och det nordiska sinnet är lättast att locka med allt som kräver sympati.

En lösning är att man omdefinierar vad välvilja, generositet m.m. kan innebära. I stället för att bli utnyttjad för sin i princip medfödda altruism, så kan densamma kanaliseras på så sätt att den faktiskt gynnar både svensken själv och övriga världen ur ett längre perspektiv.

Att skicka pengar till fattiga länder är dömt att misslyckas. Oavsett ansträngningar från oss, så hamnar inte dessa länder i balans med övriga världen, p.g.a. den ekonomiska globala maskinen. Därför förlänger man deras plågor, så att säga. Vill man engagera sig i någon form av det vi kallar välgörenhet, så finns alltid naturvård. Den är betydligt viktigare för alla. Välgörenhet är dock en illusion. Det räcker helt enkelt inte med de relativt små summor som betalas ut, och de slukas långt bortifrån våra välvilliga intentioner. Ideellt arbete i former som inte innebär passivt välgörande är det enda som har egentlig potential att göra någon skillnad.

För den egna, lokala överlevnaden, krävs att få varje svensk att förstå att han inte kan ge bort hur mycket som helst av sig själv utan att försvinna. Han bör helt enkelt vara generös mot sig själv, eller snarare mot sin direkta omgivning. Det handlar alltså om en lokal altruism.

Svensken och hans mentalitet har en energi, som kan uppnå storverk så länge den riktas rätt. Vad som passar oss bäst är de förutsättningar där egenskaper, som hyllades under bl.a. stormaktstidens Sverige, träder fram. Det är då den suveräne organisatören, krigaren och idealisten i svensken vaknar på allvar, och vägrar låta sina styrkor vändas emot honom.