Verklighetsflykt

Vad är det som driver oss, varför ignorerar vi varningssignalerna?
"Du har för högt blodtryck, jag skickar en remiss till vårdcentralen", förkunnade skolsyster, tätt följt av en ordination om att ta det lite lugnare och sova om nätterna, äta ordentligt och ta hand om mig själv.
Javisst. Den har man ju inte hört förut. Stillsamt lommade jag hem och försökte lista ut vad det är för fel på oss människor. Varför vi låter oss själva fastna i ett träsk av trångsynthet där allt som gäller är prestationerna och vardagen. Jag kunde inte för mitt liv förstå var lugnet tog vägen, det där lekfulla som fanns som barn. Jag började minnas åratal tillbaka, och hur jag genom tiden hela tiden blivit gnagd av en ostillad oro, som kulminerat och växt sig större, påfylld av stress, ängslighet och otålighet. Och just nu, när jag lever som allra mest, så har jag hittat en ny flyktväg. Jag minns igen mina berättelser som jag skrev i 10-årsåldern, de kunde vara 50-60 sidor långa och fyllda av fullkomligt vansinniga äventyr, men jag trivdes. Jag var så lycklig av att få skriva, av att bara få skita i alla konventionaliteter och realistiska tankar. Det var min värld, min bubbla, mitt eget lilla hörn att få krypa in i när världen var för påträngande.

Och så plötsligt, där, stannade jag, och insåg att mina tankar fortfarande var mina egna. Det var som om en ny värld öppnades för mig när återupptäckte förmågan att drömma. Någonting som bara fick vara mitt, och ingen annans. Någonstans där stress inte finns.
Jag skulle bara vilja leva ett lugnt liv på landet. Där man kroppsarbetar för brödfödan. Odlar sin egen mat, brukar jorden och tar hand om kor och hästar. Långt, långt borta ifrån karriärhetsande medmänniskor som springer efter sina ringande mobiltelefoner och ska skriva projektrapporter och göra Excelkalkyler på sina datorer i sina gråa kontor, som de har försökt piffa upp med en krukväxt, som ändå har vissnat, som om den vittnade om den torrhet och tristess som färgar tillvaron. På väggen hänger teckningar som barnen har gjort och tankarna surrar omkring; ”är det inte dags att åka till Bauhaus snart och köpa nya trädgårdsmöbler?”. Kafferasten ägnas åt att diskutera hur semesterveckorna ska planeras in i minsta detalj, och om yoga-kursen som snabbt byts ut mot en kurs i Qi Gong, och om artikeln om avslappning som de läste i det senaste numret av Amelia. Allt för att desperat hålla i den sista bit av rekreationsmöjlighet för att verka så politiskt korrekta som möjligt.

Det är ju bara drömmar, alltihop. Fantasier, min lilla bubbla som jag stänger in mig i när jag inte vill tänka på verkligheten. Men det kan ofta kännas så äkta, så nära att jag kan ta på det. Jag kan känna doften av det torra gräset och höra syrsorna spela om kvällen, när jag sitter på verandan på min gård och tittar ut över de skiftande färgena. Jag kan höra hästarnas hovar trampa på den röda jorden, jag känner hur det solvarma lädret från sadeln ligger an mot mina ben. Någonstans långt borta kör en traktor över fälten, hundarna skäller och gångjärnen till ladudörren gnisslar när jag öppnar för att ta upp en famn nyslått hö. Jag kan känna den svala lenheten när jag sticker ned min hand i havrelåren för att känna kornen glida mellan fingrarna och se ett lätt dammoln sprida sig.

Och allteftersom jag sluter ögonen och försvinner, desto mer vill jag stanna där, och det blir svårare att öppna ögonen, ett lätt sting av förtvivlan når mig , ty jag inser att det är ouppnåeligt, en inre värld av föreställningar som aldrig kommer uppfyllas. Jag har skapat mig egna illusioner, för nära för att vara fiktion, men för långt borta för att vara verkliga. Förr eller senare kommer jag tvingas att slå upp ögonlocken och mötas av den metallhårda kyla som präglar verkligheten. Naturromantiken har bytts ut mot asfalt, pendeltåg och inlämningsarbeten. Tvätten ligger fortfarande kvar där, i sin hög, disken väntar, kalendern är fullklottrad med diverse dead-lines. Oundvikligt slås det mot mig, och mina ögon är inte öppna, nej de är skräckslaget och blint uppspärrade, fruktansvärt rädda för att någonsin slutas igen.