Viktigt viktigt!

Alldeles nyligen var jag ungefär såhär: - nära att göra ett sådant där vikt-frågeformulär i min blogg här på UM. Det vill säga frågor som; hur mycket väger du, vad är ditt BMI, et cetera ställs. Enbart för att se hur sjukt många fler läsare det inlägget skulle få. Sorgligt men sant, men jag är säker på att det fått en mycket större publik än mina nuvarande, intetsägande inlägg. Blott en rubrik med orden "Min vikt" hade speglat det. Men när det kom till frågan som var något i stil med "Vem är den fetaste person du träffat?" blev det bara för mycket och jag förbannade formuläret all världens väg. Jag gjorde det, som sagt, dels för att jag ville se ungefär hur intresserade medlemmarna här är av just vikt, träning, mat och BMI. Men också för att jag inte vill hålla på och krumbukta kring min vikt eftersom jag vill avdramatisera hela den här hetsen kring just det. Människor ser ju ändå hur du ser ut, utan att veta din vikt. Låt säga att en person tror att du väger 75 kilo. Tror du då att denne blir bestört och ser dig på ett helt annat sätt om denne får reda på att du istället väger 80 kilo? Men av samma anledning struntade jag också i det. Varför behöver jag hävda mig om jag helt enkelt inte bryr mig?

En stor del av medlemmarna på denna sida skulle kanske kalla sig själva "skitfet", "fetto", "fetmaoffer" et cetera om de såg ut som jag gör, det går ju inte att hymla med. Och precis som vilken annan tonårstjej som helst har jag haft "problem" med mat/träning. Det yttrade sig som så att jag tränade så fort tillfälle gavs och försökte äta "nyttigt". Jag vägrar dock att gå in mer på det, vägrar säga vad och hur mycket jag tränade, hur lite respektive mycket jag åt, hur mycket jag gick ner och så vidare, eftersom jag vet hur oerhört det sporrar och sätter griller i huvudet på en ätstörd människa. Men verkligen, vilken tjej i dagens Sverige mellan 12 och 20 har aldrig haft snarlika problem? Jag skulle vilja säga ingen. Nästan alla har en helt störd relation till mat, det bara är så. Det som spelar roll om man tar skada av dessa tankar och sociala påtryckningar, om man pallar för trycket, är bland annat den egna självkänslan, trygghet och stödet ifrån vänner och/eller familj. Och ja, jag är väl medveten om att en ätstörning nästan aldrig bottnar i just tvivel på det egna utseendet, det är nästan alltid andra aspekter som spelar in. Jag tror att människor med BED (Binge Eating Disorder) och de som svälter sig själva kan lida av samma slags problem, men att man yttrar det på olika sätt. Det är något som saknas, något som fattas, och vissa försöker svälta bort problemen medan andra fyller dem med mat.

Den egna vikten har ett stort inflytande i många människors tankar och tillvaro.

Och jag vet att man inte säger till någon med anorexi att "du är äckligt smal nu, det är verkligen inte fint" i tron att det ska hjälpa. Är det inte uppenbart att den tilltalade redan bryr sig allt för mycket om sådant? Man är inte dum i huvudet om man drabbas av en ätstörning, men jag vill inte se fina, starka brudar och killar ta skada av det, jag vill bara ge största möjliga kramen och dunka ur tankarna ur era huvuden. Jag och en vän till mig gick in på den här sidan en gång för några månader sedan och hamnade under fliken "Senaste användarbloggarna" och vi räknade lite på det och kom fram till att c.a 80% av bloggarna den gången innehöll den exakta mängden mat någon ätit den dagen, funderingar över hur man snabbast kunde gå ner i vikt, hur mycket någon spytt utan att dennes föräldrar upptäckt det eller allmänt panikslagna raseriutbrott där det kablades ut hur extremt jävla fet och äcklig man själv var. Och jag blir bara så frustrerad och ledsen när jag läser sådant.

Ungefär förra sommaren, kanske det var, hände dock nåt. Helt plötsligt blev jag bekväm i mig själv, slutade bry mig lika mycket och insåg på allvar att ingen människa kommer att älska mig mindre om jag går upp fem kilo. Och ingen kommer att älska mig mer heller. Och det gäller även dig. Inte heller om du tappar samma vikt. Inte ens om det handlade om 20 kilo eller 40. Jag och förhoppningsvis även du skiter väl fullständigt i hur vår släkt och våra vänner ser ut så länge de mår så bra som möjligt och är nöjda med sig själva. Tyvärr är väl så inte fallet när det gäller alla jag umgås med, vilket grämer mig fullständigt. Själv blev jag aldrig sjuk i den bemärkelsen, jag var inte "illa däran" om man säger så, men jag var ett potentiellt byte för de sjuka tankarna precis som alla andra om det inte varit för mitt "uppvaknande". Visst hade jag sannerligen snyggare kropp där back in the days, men vet ni hur mycket bättre jag mår nu? Jag hatar inte längre mig själv för att jag tränade X antal minuter för lite, och ingen ville ju vara vän med någon som ställde in en fika till förmån för att åka och träna.

Man behöver inte se ut såhär konstant bara för att man funnit självkänsla och blivit tryggare i sig själv.

Nu har jag dagar/veckor när jag inte går utanför dörren utan sitter hemma i mina äckliga målarfärgs-mysbyxor och klämmer i mig ohälsosam mat bara för att jag helt enkelt inte orkar något annat. Sen finns dagarna när jag banne mig är snyggast i Sverige (i hela världen funkar inte, Johnny Depp lever ju fortfarande). Jag äter vad jag vill, när jag vill, hur mycket jag vill och om jag vill och nekar inte min kropp mat för då blir den bara arg och fuckar upp sig totalt. Självklart är man inte automatiskt lyckligare, men man mår attans mycket bättre och det är väl i sig ett mått av lycka. Nu ska jag inte i sann moralpanik-anda säga "Älska dig själv, du är vacker som du är, ät en bulle och njut av den, ignorera att du tycker att du är värdelös!" och så vidare. Eller jo vafan, det ska jag visst. För du är den enda du är tvungen att leva med för resten av ditt liv. Det är mycket enklare om man diggar eller åtminstone accepterar personen i fråga då, även om det är skitsvårt. Det är faktiskt helt extremt svårt, jag är väl medveten om det. Men det var som den där undersökningen som gjordes för någon random tidning i något random land. Man hade frågat några tusentals tonårstjejer om de tyckte att de generellt sett var fulare än de människor de hade i sin omgivning. Jag tror att det var 98 % som svarade "ja". Och jag spekulerar för mig själv som så; om alla tycker att alla andra är snyggare än en själv, då måste ju faktiskt alla, hur klyschigt det än låtar, vara vackra?