Vinnarnovellen: "E. coli" av Oscar Nygren

E. coli
av Oscar Nygren

Det stod människor långt ut på gatan och trängdes. Långsamt trampade de framåt genom det krispiga snöslasket, alla i tjocka jackor, tunga kängor och svettiga vantar. Det gick nästan att ana hur ett tunt moln av flyktig ånga steg upp från den otåliga folkmassan. Man behövde dock inte se hur luften tjocknade för att förnimma hur trängseln påverkade atmosfären. Doften vittnade tydligt om all den stress, hunger och irritation som komprimerades utanför de immiga skyltfönstren. Surheten, det där oljiga och lite fräna, simmade omkring där ute i kylan. Den var omöjlig att undkomma.

De hade köat i säkert en halvtimme när Olof först kände hur en vindpust mättad med matos lyckades penetrera människodoften och leta sig ända fram till dem, mellan alla huvuden och nackar. Han kunde inte sätta fingret på doften. Den var ospecifik. Köttig och mörk. Trots att det dröjde flera minuter innan ännu en lyckosam utandning, från lunchhakets vidöppna dörr, nådde dem tycktes doften stanna hos honom. Den kändes seg och trögflytande. Det ryckte i Olofs jacka.
− Men hallå, lyssnar du eller?
Sandra blängde på honom. Hennes runda ansikte var spräckligt rött, som om hon hade blivit träffad av en snöboll. Olof sköt ifrån sig anklagelsen, men Sandra verkade genomskåda honom. Hon började prata igen. Olof tittade på klockan. När hade de gått ifrån jobbet egentligen? Vid ettiden? Halv ett? Han kunde inte minnas. Klockan var nästan två nu. Han nickade automatiskt till Sandra, som fortfarande talade ivrigt.

Kön rörde sig avgjort fortare än den hade gjort när de kommit. Folk strömmade nu ut från restaurangen, nästan i samma takt som frusna köare strömmade in. Snart klev Olof och Sandra genom dörröppningen, in i en rödmålad lobby. Den enkla ordningen, som rått på gatan, ersattes genast av en bufflig respektlöshet, när de knuffades in i det fullpackade rummet. En strid ström ringlade lynnigt genom den tjocka massan av människor, och den vallade dem alla längs en omständlig och föränderlig väg fram mot disken vid den motsatta väggen. En enda man bemannade kassamaskinen och han tycktes alldeles obrydd av den väldiga mängden hungriga som väntade bara på honom. Han räknade noggrant varje sedel och varje mynt och han lät ingen äntra matsalen utan att först ha fått sitt kvitto.
− Sjuttiofem kronor blir det då.
Mannen i kassan tittade på Olof, med ena ögonbrynet höjt. Olof bläddrade fram en hundralapp och en femtiolapp på disken och förklarade än en gång att han ville betala Sandras lunch också. Ett skakande huvud var allt han fick till svar. Mannen rafsade åt sig pengarna. Han viftade in dem i matsalen. Hans vänstra ögonbryn var fortfarande låst i samma nedlåtande läge.

De kunde äntligen krångla av sig sina jackor när de kom in i det jättelika rummet. Värmen hade plågat dem sedan de kom innanför dörren och här inne blev den nästan olidlig. Taket var lågt och den kantiga enkelhet som präglade allt från väggar, till bord och stolar påminde mer än någonting annat om ett stort kontor. Men vid de långa borden satt folk inte och knappade på datorer. Nej, de flesta grävde istället hetsigt i väldiga berg av mat, som tornade upp från deras tallrikar. Andra petade med mindre entusiasm i vad som hade reducerats till blotta kullar framför dem. De manövrerade sina bestick sömngångaraktigt, slött och mekaniskt. De enstaka gäster som satt tillbakalutade framför tomma fat tycktes nästan orörliga. Olof såg hur deras bröstkorgar långsamt höjdes och sänktes och hur sterilt lysrörsljus studsade från deras svettiga pannor.
− Usch, kan vi inte äta någon annanstans? frågade Sandra och pekade på en äldre man, som satt några meter ifrån dem. Hon grimaserade.
Mannen hade placerat sitt ansikte bara några centimeter ovanför sin tallrik och han slevade i sig av röran som täckte den. Dess beståndsdelar var mycket svåra att precisera. Några grå köttbullar kikade fram mellan de tjocka lagren av sås och ett glansigt ben från en kycklingklubba stack ut ur sörjan. Mannen pausade och lyfte upp huvudet, som för att hämta luft. I hans gråa skägg satt pärlor av vit sås. Han rapade.
− Kom igen, sa Olof. Jag har ju redan betalat.
− Men, titta bara på människorna här. Det är ju äckligt. Och känner du inte hur det luktar?
Olof kände visst hur det luktade. Och han tyckte också att det rent av rådde en ganska osmaklig stämning i lokalen. Ändå kände han hur hans mun hade börjat fyllas av saliv och hur magsäcken gapade efter näring – hur hela kroppen tycktes sukta efter stunden då han skulle få stoppa i sig av buffén.
− Lägg av, var inte så pjåkig, sa han. Du kan väl bara låta bli att ta så mycket.
− Men …
− När vi har stått i den här jävla kön tänker i alla fall inte jag gå härifrån innan jag har fått i mig nåt att äta.
Olof började röra sig mot det stora bordet och sållade sig åter in i ledet. Att Sandra tvekade brydde honom föga – hon kunde gott få gå därifrån om hon ville. Det dröjde dock inte länge, innan hon kom och ställde sig bredvid honom i kön igen. Olof tittade inte ens på henne. Han naglade fast blicken i nacken på kvinnan framför dem. Till slut bad Sandra om ursäkt.
− Ja, ja, sa Olof.
Han ville bara ha mat.

Ingen, som slutligen hade vunnit tillträde till matsalen, behövde vänta länge för att nå buffén. Ändå var det svårt att undvika vassa armbågar och ilskna händer, när man stod och plockade av den jättelika uppdukningen. Vid de djupa och ångande metallbyttorna fick man acceptera både knuffar och matstänk, från de andra gästerna. När de hade passerat de första stationerna med korvar och köttstycken, upptäckte Olof ett blossande rött rivmärke på sin högra arm. Det sved illa, men han kunde omöjligt säga hur eller när han hade fått det. Faktum var att han inte brydde sig. Han greppade nästa slev.
− Varför står det så konstigt överallt?
Olof tittade upp och mötte Sandras blick. Mekaniskt välte han en skopa, av vad som såg ut att vara någon slags gratäng, över sin tallrik. Vad pratade hon om? Han bara stirrade på henne.
− På skyltarna! Varför står det bara nonsens på skyltarna?
Han hade inte ens märkt att det satt en liten vit papperslapp ovanför varje rätt på det långa bordet. Sandra hade rätt, han kunde inte för sitt liv förstå vad som stod på någon av dem. Några av byttorna hade presenterat honom för mat som han aldrig sett tidigare, men det mesta hade sett bekant ut. Där fanns omeletter och schnitzlar, fiskbullar och pastejer. Ingenting bar dock sitt vanliga namn. ”Rivskötts av rempa” gick det att läsa på skylten ovanför den såsiga gratängen, som han just serverat sig själv av. Det lät inte som något utländskt språk – åtminstone inget som han kände till. Nej, orden på lapparna såg avgjort svenska ut, men alltihop var rappakalja. Olof ryckte på axlarna och dök ned över buffén igen.

När han stod böjd ned i matoset förminskades Olof till en i mängden. Han blev en av alla de andra gästerna och bufflade sig fram mellan rätterna. Det var hans tomma mage som drev honom. Uppriktigt talat såg det mesta som serverades oaptitligt ut, rätterna tycktes alla penslade i ett tjockt lager av glansig olja, och från kökets sida verkade målet ha varit att köra ut så mycket föda som möjligt, snarare än något annat. Men Olof var orörd av den grisiga presentationen, liksom han knappt ens noterade att innehållet i varje bytta luktade nästan likadant. Han grävde stora lass av varenda maträtt och öste upp på sitt redan tungt lastade fat. Munnen var full av saliv. Han nästan dreglade. Bordet såg ut att aldrig ta slut och han arbetade sig framåt allt mer okontrollerat. Vid ett tillfälle var han nära att skrika rakt ut åt kvinnan framför honom, som noggrant inspekterade varje liten korv och köttbit som hon tog för sig av.

Tallriken, som Olof fullständigt hade begravt, var han tvungen att bära med båda händerna, när han nådde bordskanten och slutet på buffén. Sandra var försvunnen. Han mindes vagt att han hört henne yra någonting om ett hårstrå. Hon gnällde jämt. Olof såg sig om. Besticklådan var tom och det låg våta vita servetter över hela golvet. Glasen var också slut. Och det droppade från juicemaskinerna.

Han slog sig ned på första bästa stol. Den vita pappersduken var täckt av matbitar och genomskinliga fettfläckar. Bredvid honom satt en fet kvinna, till synes alldeles lealös, med slutna ögon. Hennes tallrik var helt tom, så när som på några tunna strimmor av rött som löpte oregelbundet mellan dess kanter. Antagligen hade hon slickat den rent.

Just när Olof skulle börja äta hörde han ett ljud, som fick honom att stanna upp. Han blev sittande med en hängig slamsa bacon mellan fingrarna. Det var en bordsgranne bara några stolar bort som hade stört honom. Den unga mannen var alldeles blek i ansiktet. Han skakade i hela kroppen när han hulkade över bordet. En fors av osmält och illa tuggad mat rann ur hans mun. Det skvätte när spyan träffade det vita, mönstrade pappret. Sörjan rann ned över bordskanten och hamnade i mannens knä.

Olof vände sig tillbaka till sitt eget ljumna berg av mat, när den magsjuke mannen föll av sin stol och blev liggande på alla fyra på golvet. Från hans haka hängde tjocka, vita klumpar. Baconslamsan dinglade fortfarande mellan Olofs fingrar. Halt fett hade runnit ned över hela hans högerhand. Han luktade på fläskbiten och kände hur salivproduktionen i munnen åter chockstartade. Nu dreglade han verkligen. En stor, klar droppe föll från mungipan.

Han gapade och tryckte i sig den kalla baconslamsan. Fettet var segt och gummiartat. Köttsafterna sipprade fram och fyllde hans mun. Medan han tuggade hörde han hur ytterligare någon vid bordet kräktes. Det var ett gurglande ljud, sömnigt och smärtfritt. Han fortsatte tugga. Olof fortsatte att tugga. Och han njöt.

Sedan svalde han.

Juryns motiveringen lyder:
En surrealistisk och välkomponerad Kafkaliknande mardröm med en stilistisk och stark berättarröst. Oscar Nygren har med "E.coli" visat att ett skräcktema kan bli så mycket mer effektfullt om det appliceras i en miljö eller situation som i regel uppfattas som vardaglig. En originell och överraskande berättelse med ett suggestivt djup, som gör att man tänker på berättelsen långt efter att man lagt den ifrån sig. Det kommer att dröja länge innan juryn kommer att besöka lunchbuffén på hörnet…