World of Warcraft: Wrath of the Lich King

När World of Warcraft släpptes för fyra år sedan trodde vi att vi skulle få svaren på alla frågor, alla lösa trådar som fanns kvar efter Warcraft 3. Men där gick vi bet, för istället visade det sig att världen hade så många andra intressanta konflikter, så många andra nesliga komplotter och onda krafter att man helt valt att låta oss suga på den här karamellen ett tag till. Först i förra expansionen som nu är nästan två år gammal började det luskas i den här historien, och trådar från de gamla spelen började knytas ihop. Men det var Illidans huvud som skulle serveras på silverfat den gången, Arthas gäckade Blizzard oss fortfarande med.

Så det är kanske inte så konstigt att jubel uppstod när Wrath of the Lich King annonserades och kanske inte heller så konstigt att hajpen bara växt med tiden ända fram till släppet. Det som förstås också lockat folk mest kring expansionen har inte varit nya raser eller yrken den här gången, utan möjligheten att spela Death Knight under Arthas styre själv. Visst, Blizzard har bjussat på en hel del annat gott i expansionen också, såsom nya yrket Inscription, ett nytt instans-system och frisörsalonger för att nämna några detaljer, men det är dödsriddarna som starkast förknippats med expansionen. Av den anledningen är det också lika bra jag avverkar den nya hjälteklassen, för det lär vara det ni läser den här texten för, såvida ni inte redan köpt expansionen och testat den själv.

Dödsriddarna börjar i den gamla världen i Eastern Plaguelands och när vi slängs in i handlingen som ny fräsch rekryt av valfri ras råder fullskaligt krig mellan de korrupta och hatiska Scarlet Crusade, som ju gett sig fasen på att utrota alla odöda från världens yta, och Arthas The Scourge. Spelarna börjar alltså sina nya liv med att slakta civila medan Lich-konungen själv viskar onda ord i ens öra för att motivera till än fler illvilliga dåd. Stämningen i den här inledande kampanjen är tät och det är faktiskt riktigt kul att spela som onding, även om det bara är för en liten stund. Jag ska inte förstöra handlingen, men när man väl valt att överge Lich-kungen och gå tillbaka till sina gamla fränder i The Alliance eller Horde har man en välutrustad karaktär som sparkar röv med det mesta i sin väg. Trots detta måste man ändå krypa på sina bara knän och be om nåd, medan befolkningen kastar rutten frukt efter våra dödsriddare. Fast det är ett litet pris att betala för att ha fått spela igenom den kanske häftigaste startzonen som skapats i något onlinerollspel, och en av de roligaste och mest mångsidiga klasserna i World of Warcraft.



Handlingen som påbörjas med Death Knight-kampanjen fortsätter sedan i Northrend, den nya kontinenten i norr och det krävs att man nått level 68 eller högre för att ta sig dit. Men väl där så är det en helt ny värld som breder ut sig, och trots att den är kall och karg på sina ställen, är det en levande och variationsrik värld man möts av. Det märks att Blizzard återigen, sin vana trogen, har tänkt till med designen och man har verkligen utnyttjat de extra ljuseffekter man hottat upp spelet med för att skapa en perfekt atmosfär som återspeglar ett mer nordligt landskap. Djupa fjordar, högsträckta berg samt dimhöljda stränder och kalla vatten. Northrends vidder är vidsträckta och zonerna är långt större ytmässigt sett än de var i Outlands sammantaget. Dessutom rymmer de långt fler uppdrag och mysterier än tidigare.

Norrskenet kan ses spraka i allsköns färger på de flesta håll i Northrend.
Vi bjuds på två startzoner den här gången, Borean Tundra och Howling Fjord. Fördelen med att ha två startzoner är dubbelbottnad. Dels skapar det mindre konkurrens om de monster, resurser och liknande som krävs för att klara uppdragen, dels skapar det mångfald och ökat omspelningsvärde för andra karaktärer. Dessutom binds handlingarna ihop väl och båda dessa zoner har sina egna instansområden för karaktärer kring level 70, men även för högre karaktärer. Uppdragen är många och i vanlig anda varierade och uppfinningsrika. Den mest påtagliga nyheten på uppdragssidan den här gången är nog möjligheten att kunna rida olika djur, eller köra fordon för att klara vissa uppdrag. Belöningarna är förstås precis som med The Burning Crusade oförskämt bra i början, men jämnar snart ut sig. Dock märks det att man satsat väldigt mycket mer krut på föremåldesignen den här gången, och alla nya föremål har mycket högre texturupplösning än tidigare, vilket snabbt får de gamla trotjänarna att inte bara vara statistiskt utdaterade, utan även visuellt. Allt som allt någonting som många spelare fortfarande har blandade känslor kring, men som förstås gynnar den stora massan i längden.



När det kommer till just instanserna och räderna har inte så mycket egentligen hänt rent designmässigt sen förra expansionen. Blizzard satte för två år sedan en ny standard för hur lång tid en instans eller boss skulle kräva för att vara njutbara, och det är ett system man håller sig rätt trogen till fortfarande. Designmässigt är sig mycket likt också, då det är samma stora hallar och korridorer vi vant oss vid. Trånga, repetitiva grottor lyser med sin frånvaro vilket gör att även om kontinenten Northrend har mest visuellt gemensamt med Eastern Kingdoms och Kalimdor, har de nya instanserna mer gemensamt med Outland. Instanserna och räderna är därför också samlade i typiska hubbar, ofta med levelkrav för de olika flyglarna. Från vikingainfluerade Utgar’s Keep och eteriska The Nexus till urgamla Ulduar eller frusna Icecrown Citadel bjuder Northrend på obegränsat med äventyr. Dessutom kan små som stora gillen den här gången ta del av allt, då varje räd går att spela antingen som tio- eller tjugofemmannaräder. Ett smörgåsbord med välkylda delikatesser med andra ord.

Trots att det finns vansinnigt många flygrutter i Northrend hade det varit halvt vansinnigt att ta sig runt kontinenten om det inte fanns någonstans att samlas. The Burning Crusade hade ju sitt Shattrath, men eftersom Arthas knappast skulle tillåta The Horde eller Alliance att bygga en gigantisk stad mitt i hans hem så är Northrend helt befriat från allt vad städer heter. Tack och lov då att de tidigare folkskygga magikerna i Dalaran bestämt sig för att inte bara göra sin stad svävande, utan även att flytta den till just Northrend. Att ta sig till Dalaran kan dock vara ett problem i början. Magiker kan ta sig dit direkt i princip, men andra klasser måste flyga dit, och flyga kan man inte göra i kyla förrän man nått level 77. Alternativen är förstås att bli teleporterad eller att när man nått level 74 ta ett litet uppdrag som tar en dit. Staden i sig är klart trängre än Shattrath, men har å andra sidan en mycket starkare känsla av stad också. Precis som i Shattrath finns här två fraktioner, men den här gången är de fast knutna till Horde och Alliance direkt. Men i övrigt är konceptet med en gemensam neutral stad rätt likt sig.



Det är inte bara när det gäller det vanliga äventyrandet Blizzard har nyheter, för även på PvP-sidan har man ansträngt sig för att skapa innehåll som ska öka variationen för spelare som i huvudsak intresserar sig för detta. Utöver kommande Arena-belöningar och utmaningar har man lagt till en ny öppen zon, Wintergrasp, där Alliance och Horde kan spöa skiten ur varandra dagligen. Den här gången har man dock belägringsvapen till sin hjälp och de strider som pågår i Wintergrasp kan inte annat än kallas storslagna, om än smått förvirrande i början. Men det slutar inte där, för man har även lagt till en helt ny battleground, Strand of the Ancients, som är baserat på ett assault-liknande spelupplägg. En sida ska försvara en ö från att bli invaderad, den andra ska inta ön. När en sida vunnit byter sidorna plats och den tidigare försvarande sidan måste försöka klå den första sidans intagningstid eller förlora. Det är stort, hektiskt och kräver enormt mycket taktik, men med ett sammansvetsat gille är det ruskigt kul.

Ruskigt kul är för övrigt någonting man kan kalla hela expansionen och Blizzard har återigen överträffat sig själva tack vare sitt fokus på kvalité - ett fokus man lyckats hålla utan att på något sätt tumma på kvantiteten heller. För mig känns det dock som att det som utmärker Wrath of the Lich King mest är den djupare inlevelsen man byggt in i spelet den här gången. En inlevelse som är starkt bunden till spelets handling. Det märks direkt i och med startzonen för Death Knight, men fortsätter sedan allt eftersom på kontinenten Northrend. Handlingen har delats upp i olika sekvenser vilket gör det enklare för spelaren att gripas av världens öde, även om man inte engagerar sig så värst mycket i uppdragen och konflikterna när man äventyrar. Det är svårt att förklara det här utan att avslöja för mycket, men jag säger som så, när ni har upplevt Wrathgate kommer ni att förstå precis vad jag menar. För mig är sådana upplevelser precis lika goda belöningar som episk utrustning. Sen får jag heller inte glömma att nämna musiken när jag ändå är inne på upplevelser, för den här gången har Blizzard verkligen överglänst sig själva. Tillhör ni typen som brukar köra ljudlöst så är det dags att tänka om, för det här kan mycket väl vara det bästa soundtracket i ett spel i år. Stämningsfullt är bara förnamnet.



Men trots all denna briljans, och det är ett stort men, är Wrath of The Lich King långt ifrån en komplett expansion. Att man ännu inte lagt till alla instanser och raider är en sak, det hör till och är ingenting nytt i genren direkt. Nej, med inkomplett menar jag att trots höga ambitioner har man inte tillgodosett alla spelare den här gången. Det finns exakt ingenting att hämta i expansionen för helt nya spelare, då man först vid level 55 kan ta del av tilläggen i och med Death Knight-klassen. Okej, visst att Blizzard i snart ett års tid gjort uppdateringar som fräschat upp det gamla materialet lite och gjort levlandet upp till sextio trevligare och snabbare, men det räcker inte. Brister från tidigare finns kvar, och med den här expansionen kommer vi få ännu fler instanser som ingen längre kör. Jorå, det nya achievement-systemet lär få fler att köra det gamla materialet, men knappast i någon större skala. Dessutom kan spelare utan expansionen ta del av achievement-systemet så det ger knappast något argument till att investera i Wrath of the Lich King om man för första gången vill testa på World of Warcraft.

Det är sådana detaljer och brister som gör att jag måste kväsa fanboyen inom mig, för den vill sätta högsta betyg utan att blinka. Men min objektiva sida säger - och den har helt rätt - att hur bra, hur klockren, expansionen än är så är ett sådant betyg inte rättvist om man ska ta alla faktorer i beaktande. Wrath of the Lich King må vara den perfekta expansionen för den redan Warcraft-frälste, casual som hardcore, men nya spelare kan gott vänta med att köpa den här expansionen i några månader åtminstone.



Andra åsikt av Lars Forssell

Hemet Nesingwary gör självklart besök i nya djungelområdet Scholazar Basin. Den här gången dock med en djurrättsorganisation tätt i hälarna.
Jag hade nästan tröttnat ordentligt. Jag sökte tröst i Warhammer Online och Age of Conan. Jag ville ha något mer än det som redan fanns. Expansionen The Burning Crusade var något nytt för World of Warcraft - på både gott och ont. Blizzard gjorde för första gången en expansion till världens största onlinerollspel och hela spelvärlden riktade uppmärksamheten mot spelstudion. Folk fick byta ut sina epics efter dödandet av första questmonstret, och det blev ramaskri. De tog bort fyrtiomannaraider, och det blev ramaskri. Personligen har jag haft mycket kul med The Burning Crusade även om allt inte gjordes perfekt. Med tiomannainstanser som Karazhan och Zul'Aman fick casual guilds något mer matigt att gotta sig med och heroic-instanser gav oss också mer utmaning direkt från femmannainstanser. Men det saknades fortfarande mycket. Instansen Black Temple och Illidan Stormrage, som skulle vara slutbossen i The Burning Crusade, varken såg man mycket av eller kände den ondskefulla närvaron från. Om man aldrig lyckades ta sig speciellt långt i spelet kändes det snarare som om man likaväl kunnat slänga in ett par hundra quests till, för man fick aldrig riktigt känna av vad som hotade världen ändå.

Zonen Zul'Drak består av ruinerna från ett urgammalt troll-imperium.
Men med Wrath of the Lich King ändras detta direkt. För första gången i World of Warcrafts historia får man nu inte bara känna ondskan personifierad, man får även göra hans uppdrag och döda oskyldiga som oftast inte ens kan försvara sig. Du går på frontlinjen av Arthas kampanj, han som nu går under benämningen Lich King. Med den nya klassen Death Knight får du en chans att verkligen sprida skräck. Du gör uppdrag för The Scourge och målet är att förstöra världen som den ser ut idag. Men det är inte bara där du får möta Lich-kungen. Redan i ett av startområdena, Howling Fjord, har jag stött på honom. Jag säger däremot inte när, vart eller hur - jag säger bara att känslan var episk. Att få stöta på vad som ska vara slutbossen i denna expansion i världen medan man questar ger en helt annan känsla till stämningen i spelet. Och stämningen då? Det är en mörk värld vi kliver in i. World of Warcraft har aldrig känts på det här sättet tidigare och man möter ren ondska vart man än går. Jag bara njuter.



Instanserna är för det mesta ganska korta men ändå fruktansvärt roliga. Vissa möten med bossar känns något enerverande men det är lite så det ska vara i WoW. Men hur ska man bedöma ett spel som hela tiden uppdateras med saker man bara sett i text hittills? Saker som kommer i framtida patchar? Jag struntar för tillfället i allt vad framtida raid-instanser och annat heter och bara njuter av känslan, som tack vare den underbara musiken blivit ännu starkare. Blizzard har överträffat sig själv på alla punkter, det här är så mycket härligare än The Burning Crusade om än lite väl kort nu, vilket kan bevisas med att den tuffaste raid-instansen just nu redan är avklarad - av hardcore-gillen självfallet - men det är ändå lite tomt på end-game fronten. Fast trots det, är Wrath of the Lich King tidernas bästa expansion till tidernas största onlinerollspel.

+ PLUS
Maffig, kompakt, vacker, spännande, engagerande, belönande, rolig.

- MINUS
Ingenting nämnvärt för den låglevlade nybörjaren att hämta här.

Betyg: 9/10
Det här är definitionen av kvalitativ speldesign.