Zappa i sinnet

Utan att hon egentligen tänkte på det, så sänktes ljudnivån. Plötsligt började marken skaka och hon tittade med erfarna ögon mot trappen för att se om hennes farsa dundrade ner för den. Men icke. Skakningarna ökade i styrka och möbler började falla och flytta sig hit och dit. Från ingenstans lyste vardagsrummet upp, och hon kände hur ett sug drog henne mot det. Hennes fingrar grävde sig in i skinnsoffans mjuka stoppning. Suget ökade i kraft och fingrarna började glida. Med ett plopp, var hon borta.

När Marielle återfann medvetandet satt hon åter igen på sin vanliga plats i fåtöljen. Möblerna stod där de alltid stått och ingenting verkade rört. Hålen i fåtöljen efter hennes fingrar, var borta. Allt var tyst och stilla. Med en axelryckning som om att allt varit en enda stor dröm, tog hon åter upp fjärrkontrollen från vardagsrumsbordet i ekträ, och började zappa genom kanalerna.

Hon hamnade på den kanal hon varit på innan hon somnade. Debatten hade fortsatt i vanlig ordning, dock såg de olika debattörerna aningen mer uttråkade ut än tidigare. Mitt i en nervkittlande dispyt angående huruvida man borde ge betyg redan i sjunde klass, hördes en röst högre och klarare än de andras.
”Undrar vad frugan har lagat till middag”
Marielle tittade sig omkring, men ingen var i hennes närhet. Hon fäste ögonen på skärmen igen, men så var rösten där igen.
”Åh… schnitzel vore verkligen gott. Med ansjovis och ett stort glas vin!”
Ljudet verkade komma från tv:n. Gud vilket patetiskt försök till humor, skrattade Marielle, och bytte kanal.

På grannkanalen var det lokala nyheter. En kvinna satt och läste med den sedvanliga, monotona rösten om hur penningvärdet sjönk och Sverige var på väg mot sin undergång. Marielle som alltid varit en ytterst sardonisk människa stannade upp, trots det faktum att hon egentligen avskydde nyheter, endast för att få höra om de förödande omständigheterna. Men så, en högre röst igen! Denna gång en kvinnas! Samma kvinna som satt och läste upp de tråkiga nyheterna!
”Var det där en blinkning?”
Marielle stirrade stint på skärmen. Nyhetsuppläsarens blick hade fastnat någon decimeter ovanför kamerans kant.
”Det var en blinkning! Men gud vad pinsamt, han stöter på mig!”
Åh, du ljuva kärleksoffer, sade Marielle för sig själv och hängav ett litet minspel av förtjusning och skadeglädje.
”Mmm… Förstå vad du och jag skulle kunna göra hemma hos mig”
Nu gick inte skrattet längre att hålla inne. Vid detta lag var det mer än uppenbart att nyhetskvinnan inte bara hade en förälskelse i kameramannen, utan också en livlig fantasi, och hon bytte kanal innan det skulle flippa ur totalt.

Några knapptryckningar bort stannade hon. Det var ett av de vanliga ”vinn-inga-pengar-men-ring-ändå”- programmen där man ska ringa in och gissa vilket ord det är programmet söker. I bild var en ung, blond kvinna i 20-års åldern med ett stort och lyckligt leende på läpparna. Bra, tänkte Marielle. Hon har säkert inga perversa fantasier. Det var tyst en längre stund och hon pustade ut. Äntligen verkade den konstiga buggen försvunnit.
”Ta mitt liv! Någon! Snälla!”
Suck. Ännu en människa som hatade sitt jobb. Marielle lyfte handen och medan hon tryckte ner knappen för att byta kanal kunde hon höra tjejens tankar.
”Hur svårt kan det vara att fatta att ordet är durkslag! DURKSLAG! D-U-R-K-S-L-A-G!!!”

Marielle började bli rädd. Hon vill inte veta mer av folks innersta tankar. Detta var inte roligt! Men hon hade tänkt ut det hela. En barnkanal. En med tecknade serier. De har inga tankar. Det måste vara ofarligt. I letandet efter en barnkanal fastnade plötsligt knappen. Den gick inte att trycka ner, inte att dra upp. Tv:n hade stannat på den kanal där Dr. Phil visades.



På skärmen såg hon Dr. Phil med sitt så alltid lugna ansikte. Inte en min visades där han satt i sin studio med ett stort gäng gråtande gravida, tonåringar. Marielle väntade spänt.
”Jag bryr mig inte! Okej! Jag skiter i om ni hatar era pojkvänner! Hade jag varit dem hade jag också dragit.”
Marielle förundrades. Var detta det som alltid gömts under den kolugna fasaden?
”Jag ska fan säga upp mig på måndag! Ja, det ska jag! Det lovar jag denna gång!”

Knappen på fjärrkontrollen klickade till och kanalerna flög fram. Marielle tryckte till på den och den stannade. På skärmen var massa utmärglade, afrikanska barn!
”NEEJ!!”, skrek hon ut. Vad som helst, men inte detta! Hon kände hur det bildades små pärlor i pannan och svetten lackade ned för hennes rygg. Hon försökte resa sig, men fåtöljen höll henne kvar med ett järngrepp.
”Mat! Snåljåpar! Kapitalister! Mördare! Mördare! MÖRDARE!"

Med ett ryck vaknade hon upp ur sin dröm i fåtöljen. På skärmen visades åter igen det tråkiga debattprogrammet som hon sett från början. Hon lyssnade spänt. Minuterna tickade fram. Ingen röst. Inga tankar. Hon pustade ut. Bara en dröm. Hon tillät sig själv ett litet skratt. Hur kunde hon vara så dum? Med en snabb tryckning på den lilla, röda knappen stängde hon av tv:n. Hon reste sig ur fåtöljen för att gå och ta sig ett glas vatten. Halvvägs till köket kunde hon höra någon ropa efter henne:
”If you get it on tape, you could get it in cash, Good night Marielle!” Med bestämda steg marscherade hon där ifrån.