isola:

vad tycker du nu?

Alltså...

Jag har en del moraliska invändningar mot abort men att kalla det som "moraliskt fel" är nog lite över gränsen. Allt är inte svart och vitt. En gärning (i vilket sammanhang som helst) kan vara fantastisk ur en aspekt och förkastlig ur en annan.

Att få glasögon som gör att man ser färger är bra

Jag står fast vid att fostret är mänskligt och ju längre in i graviditeten desto "mer människa" är det. Jag tror nog inte att man kalla fostret (under tiden då abort är lagligt) för en egen person dock... Potential till liv, ja, men liv? Men jag vill absolut inte ha någon "anti-abort"-kampanj i landet och vill verkligen inte att kvinnor ska känna mer ångest för något som i de flesta fall är ett väldigt svårt beslut.

Jag anser att rädda mamman framför det kommande barnet i alla sammanhang, även i sena graviditeter, är något som måste diskuteras också. Precis som med siamesiska tvillingars problem. Dödar vi ingen av dem kommer båda att dö, men dödar vi den ena så överlever åtminstone en av dem. Det är svårt... och jag önskar ingen behovet av att stå inför såna här beslut. Men ändå gör folk det. Kvinnor tar såna beslut varje dag, ofta med en dos av ångest eller till och med ånger.

Att det är ett svårt beslut förstår jag och jag vill inte bidra till mer ångest för dessa kvinnor och deras närstående.

Samtidigt så bör människor i samhället få möjlighet att diskutera kring frågan. Kvinnor som genomfört abort ska till exempel om de vill få sörja det ur ett rent socialt perspektiv. Om det "bara" vore en cellklump så vore det inget. Att erkänna och ha förståelse för den sorg eller moraliska konflikt eller dilemma i henne särskilt men också dem nära henne (pojkvän, man, familj) tror jag är viktigt.

Att prata om det utan att döma. Jag sa hela tiden i tråden att jag inte dömde men när man ser på mitt språk så var det väldigt dömande och det skäms jag väldigt mycket för i dag.

Jag blev glad när jag såg en artikel om att Svenska kyrkan tillåter begravningar för döda foster (oavsett om det är från missfall eller abort) och dödfödda barn. Teologin bakom beslutet kanske är mindre glatt men den mänskliga aspekten. Kanske det kan ge många moraliska tankar hos kvinnan (eller/och hennes närstående) ro. Vi har ett behov av ceremonier i vårt samhälle, många av oss i alla fall, och om begravningar eller minneslundar kan bidra till en inre ro så är jag glad att möjligheten finns.

Den värsta sorgen och den värsta inre konflikten är de sorger och konflikter som man aldrig får ges tillfälle att kanalisera.

Sen förstår jag att många kvinnor inte känner velande kring beslutet de tagit (eller kommer att ta) och jag har full respekt för det också. Jag har lite svårare att förstå... men tids nog så