Jag tror att äktenskap var ett, generellt sett, patriarkalt fenomen. Idag tror jag att en större medvetenhet finns, och att man i flera fall kan stöpa om dess innebörd till en sådan en själv och ens partner/partners är bekväma med. Om man vill ta den enes efternamn är väl det helt ok. Det behöver inte längre innebära ett ägandeskap. Och även om det gör det, har förändringarna under den moderna tiden förhoppningsvis inneburit att människor har gjort det valet med större insikt och hänsyn till dess historiska kontext; att man gjort ett informerat val.
isola: det är precis så det är.
Fram med vetenskapliga belägg i så fall.
isola: kvinnor är ingen homogen grupp och även om det finns både kvinnor och män som är nöjda där de är betyder inte det att de representerar ett helt kön.
Nej, och? Det finns fortfarande könsskillnader, precis som det finns individuella skillnader och skillnader i ras. Sedan kan man diskutera i evigheter exakt hur stor roll de olika faktorerna bidrar med.
Bööööörg: undrar också vad ni som är feminister tycker om äktenskap?
rent juridiskt är det bra om man har barn tillsammans.
Blivande_japan:
rent juridiskt är det bra om man har barn tillsammans.
Bra för den med mindre egendom/lägre inkomst också
Bööööörg:
Bra för den med mindre egendom/lägre inkomst också
beror ju lite på, bara för att man är gift behöver man i praktiken inte ha delad ekonomi, eller var det något annat du syftade på?
Bööööörg: ja
Ja, som institution sett betraktar jag äktenskapet som ett patriarkalt fenomen, men som ett enskilt fenomen behöver det inte vara så. Äktenskapet skapades för att kanalisera sexualiteten i legitim avkomma, vilket skiljde äkta barn från oäkta. Detta är ett patriarkalt fenomen, då patriarkatets kärna var att övervaka faderskapet: det är från den kärnan kvinnofötrycket härstammat: från kontrollen över kvinnans sexualitet. Äktenskapet har handlat om monogami, och monogami har fram till 1900-talet i princip inneburit monogami för kvinnor, eftersom man alltid har tagit lättare på manlig otrohet. Så ja, äktenskapet är ett patriarkalt fenomen för mig, i alla fall historiskt. Att det mest är kvinnor som varit och är mest entusiastiska förändrar inte den saken: det är alltid den part som har mest nackdelar av ett system som det är viktigast att övertyga.
I nuvarande form är dock äktenskapet en kärleksförklaring: man gifter sig för att offentligt och högtidligt förklara sin kärlek för sig själva och varandra och därmed befästa den med en ceremoni och ett formellt löfte som skapar ett mentalt incitament för att kämpa extra för relationen om den skulle vara i fara. Det är vad idealet för äktenskapet säger nu. Äktenskapet numera har förändrat sig enormt: från att förr enbart ha handlat om att avla under kontrollerade former och av praktiska och ekonomiska skäl, så handlar äktenskapet numera enbart om kärlek: även om man genomgår själva ceremonin för att göra det mer praktiskt juridiskt osv, så är det ändå kärlek som nu formelt är äktenskapets syfte, och det är just därför som attityden säger att det nu är logiskt att även homosexuella ska få gifta sig etc.
Jag är personligen kluven: jag kan tycka att äktenskap sätter en onödig press på ett förhållande som man lätt kan undvika, och att det finns en risk att man begränsar varandra och sitt förhållande om man gifter sig; men samtidigt borde denna risk inte nödvändigt existera om man har den typ av förhållande med den sorts människa som inte låter relationen påverkas negativt av den. Det handlar så mycket om attityd och mentalitet.
Så: äktenskapet som institution är ett ursprungligen patriarkalt fenomen som reformerats till en kärleksfenomen som inte är skapat för sitt nuvarande syfte, men för enskilda par kan det nog vara vackert.
mynona: Så: äktenskapet som institution är ett ursprungligen patriarkalt fenomen som reformerats till en kärleksfenomen som inte är skapat för sitt nuvarande syfte, men för enskilda par kan det nog vara vackert.
Älskar att du är så bra på att formulera sånt jag tänker
