Hej, jag är en tjej på 15 år som är jätte orolig att jag kommer få/börjar ha anorexi.
Jag har alltid tänkt mycket på min kroppsform (det tror jag dock inte att jag är ensam om bland tjejer, eller killar, i min ålder) Men idag gjorde jag en sak som fick mig att bli orolig. Jag spydde med mening. Jag har i och för sig mått ganska dåligt de senaste dagarna. Så när jag stoppade ner 2 fingrar i halsen försökte jag övertyga mig själv om att det var för att jag kände att jag ville få ut något slags virus. Som då skulle va anledningen till mitt illamående. Men jag kan inte ignorera känslan jag jag vet att jag hade i bakhuvudet medans jag gjorde det.
Jag är en väldigt medveten person och detta får jag ofta höra. Att jag är väldigt mogen och vuxen. Därför vet jag att detta är fel och kan vara otroligt farligt. Men ändå gjorde jag det.
Jag mår inte så bra. Eller jag vet egentligen inte om jag mår sämre än andra ungdomar. Men jag hade en period förra året då jag mådde riktigt dåligt och skadade mig själv. Jag intalar mig själv att det inte var lika allvarligt som andras problem, för det var inte så att jag skar mig med knivar. Men jag tryckte in mina naglar på hela undersidan av armen och det blev stora sår som jag sedan gömde för alla. Ibland tog jag även en fil (typ) och rev mina armar så det blev rivmärken. Men jag mår bättre och har slutat. Jag fick dock aldrig hjälp, jag berättade alltså inte för mina föräldrar. Jag har en väldigt öppen relation och berättar nästan för mycket för dom:)
Under hela den här tiden var jag dock fullt medveten om allt, ibland kändes det som att jag bara gjorde det för att folk skulle tycka synd om mig och tro att jag mådde sämre, än att jag verkligen mådde dåligt. Men det måste väl också vara en typ av att må dåligt? Annars går man inte så långt för att någon ska märka det tänker jag.
Men iaf, jag är orolig att dessa tankar jag har kan leda till något värre. Ska jag söka hjälp elr hur löser man sånt här?
Hej,
jag hade nästan exakt likadana problem innan. Jag har fortfarande många av problemen kvar men det har blivit bättre och jag sökte hjälp. Jag gjorde så att jag började gå till skolans kurator och undvek att berätta om de största problemen. Mina föräldrar blev så småningom inblandade pga en incident i skolan då jag bröt ihop helt och hållet.
I vilket fall jag intalade mig exakt samma saker och jag vet att det är aningen hyckleri av mig att säga att det är inte bra för jag intalar mig det fortfarande och nekar ibland helt och hållet att jag mår dåligt. Men med tanke på vad du beskriver så är det inte för att du vill att andra ska tycka synd om dig utan dem tankarna har du bara och det är naturligt. Man behöver inte må dåligt varenda sekund av sitt liv för att det ska vara illa.
I vilket fall jag skulle säga att du borde försöka att sluta med allt. Förmodligen triggar dit beteende din psykiska ohälsa och jag vet att det är svårt och kan kännas nästan omöjligt men det kommer gå så småningom. Jag skulle även säga att du borde verkligen hitta någon att prata med. Kuratorer, psykologer, vänner, föräldrar, vem som helst. Om du vill kan du prata med mig så länge du pratar med någon så du får någon hjälp åtminstone. Bara fortsätt försöka så bra du kan och det kommer bli bra igen.
Hej fina du! Jag själv har Anorexia och jag tycker du ska söka hjälp nu.
Du kanske lider av Atypical, uns, bullemi osv så sök upp så fort du kan för det är bara ett rent jävla fucking helvete.
