Jag går i åttan, i vår klass har vi jobbat med olika länder, jag fick Bosnien och jag ska då ha skrivit en berättelse/novell om något som utspelar sig i Bosnien tills på torsdag. Jag valde då att skriva om kriget i bosnien mellan 92-95, men jag har bara kört på utan någon direkt ide på vad den egentligen ska handla om, så jag tänkte att ni kanske ville hjälpa till och antingen komma på ideer och tips på hur jag kan fortsätta berättelsen eller om någon till och med vill fortsätta berättelsen själv. Jag uppskattar alla tips!

Såhär långt har jag kommit:

Jag
tittade mig omkring, stället var helt nedrasat. Bokhyllorna låg på
golvet tillsammans med all aska och krut, det var helt öde. Jag stod
längs med den brända väggen men svepte mig ner mot det smutsiga
golvet och började gråta.

Biblioteket
var inte alls samma bibliotek som innan, jag lyfte upp en bok och
blåste bort allt damm. ”Alice i underlandet” stod det på den.

–åhh
jag minns den här boken, kan denna innan och utantill, det var min
favorit. Jag minns hur jag och mina vänner alltid satt i biblioteket
och läste i timmar, hur snyggt uppradade böckerna var, i färg och
bokstavsordning. Ibland fick även jag hjälpa till att rada upp
böcker, precis som jag av någon konstig anledning gjorde just nu.

Nu
när jag ändå radat upp två rader med böcker i en bokhylla kunde
jag lika gärna fortsätta, det är något som i alla fall håller
mig igång så jag inte tappar lusten av att leva nu när Adrian är
och letar mat. Jag fick stanna här och vila eftersom jag har blivit
skadad, av en granat som jag nästan fick på mig. Den träffade min
fot så nu har jag svårt att gå, men vi tror att det läker inom
snar framtid.

Kriget
mellan Bosnierna och Serb-kroatierna har nu pågått i två år. Hur
länge ska det pågå? Kommer vi klara oss? Var är min familj? Dessa
frågor kommer dagligen, jag saknar det så mycket, den gamla tiden
innan kriget lixom. Alla fredagar jag och min familj gick till släkt
och vänner för att ha roligt. Så är det inte längre, nu är
varje dag en kamp för att överleva. Jag minns att för 7 månader
sen hade jag min pappa, mamma och lillasyster här med mig. Att jag
och Adrian hade klarat 7 månader helt själva, det är helt
otroligt.

Jag
hör hur dörren till biblioteket öppnas. Vem kan det vara? Vet
någon om att vi tänkt och stanna här ett tag? För säkerhets
skull gömmer jag mig under en filt och försöker att inte andas, så
de inte ska märka mig. Jag hör hur stegen kommer närmre och närmre
mig, nu kunde jag inte motstå att andas, jag var så rädd, är
detta slutet? Den grå filten rycks hastigt bort från mig, jag
blundar, vill inte se vapnet mot min panna, hejdå det här är
slutet, tänkte jag. –BOO, hör jag då Adrian skrika och petar på
sidan av min mage. –Åhh så du skräms, jag trodde det var
soldater. – Jaså så då hade du tänkt dig att gömma dig under
en filt? Haha Sofia, du är ju smart. Jag tror han visste hur jag
reagerade med tanke på min tystnad. –Men du, är du hungrig? Jag
hittade lite mat i ett av husen några kvarterer bort, säger han och
byter ämne. – Ja, väldigt säger jag och tar emot den torra
brödskivan.

Vart
man än kommer hör man bomberna smälla, dom faller ner från himlen
som stjärnfall. Ibland tar det helt plötsligt slut och tystnar, det
blir nästan knäpptyst. Dom stunderna är helt magiska och det känns
som att tystnaden håller en evighet, men i själva verket är det
bara 3 sekunders tystnad. Man kan tro att det firar något, som på
nyår, som att de firar allt de förstör. Alla oskyldiga människors
död, alla förstörda byggnader, alla barns förstörda liv.