Ingen ska behöva nå den absoluta botten, men dom som inte gör något ska inte belönas. Det ska löna sig att utbilda sig osv.Så håller med delvis men inte helt. Så mitt svar blir: Nej
När det gäller absolut fattigdom så håller jag helt med, men skulle kanske snarare formulera det som att målet bör vara att utrota fattigdomen. Men relativ fattigdom i länder som redan är rika är inte ett stort problem, åtminstone inte i jämförelse.
Tror de flesta håller med om att absolut fattigdom måste utrotas, så det är ju inte en särskilt originell tanke... möjligen ett originellt sätt att uttrycka det på...
spirituell/mental fattigdom är nog betydligt värre än ekonomisk fattigdom, för välmåendet (förutom vid absolut fattigdom då, se maslow)
Det beror väl på hur du definierar det. Varken absolut rikedom och fattigdom är sunt för samhället och inget av det bör finnas; i ett civiliserat samhälle bör även den totalt utfattiga ha en grundläggande levnadstandard och även den rika låta sin förmögenhet beskattas. Men om de villkoren uppfylls kan jag se både rikedom och fattigdom som faktorer som kan lära den enskilda människan om vad som är verkligt viktigt: från båda sidor av pengar. Precis som man kan lära sig saker av hälsa och ohälsa, "skönhet och fulhet", ja alla motsatspoler, kan man också lära sig saker av ekonomisk variation. Men en grundläggande standard bör finnas för alla.
