Hmm... 

I sin ensamhet är skönt att ibland vistas. Man kan tänka klarare och slippa oroa sig över folk omkring sig (med vad allt det innebär).
Däremot är det också skönt att stundom variera och ibland ha bra personer omkring sig att umgås med (med vad allt det innebär).

Men ja, jag tycker att det är skönt att ofta få vara ensam och slippa att attendera mig med omgivningen. Just för att jag är sådan som person att jag inte behöver folk i min närvaro konstant för att känna mig trygg. Jag kan tänka klarare och kan då enklare ägna mig åt sådanheter som att komma in i en bok, lyssna musik, se film, fundera osv, men det krävs ju inte alltid anledning eller något direkt resultat för sin ensamhet, oftast brukar det bara vara skönt att bara få vara... Sedan finns det ju till det extrema...  (inte nödvändigtvis i negativ bemärkelse)... då man knappt är med sig själv ens, som meditation, som att släppa alla tankar och känna sig till nuet.

Finns ju också mellanvägar att vandra, liksom att skriva med folk över nätet eller att gå på staden bland många - fast utan krav på att umgås med dem i sin närhet. Då är det inte så intensiv umgåelse men man känner ändå attman har liv omkring sig. Det kan vara skönt det också.

Sedan finns det ju såklart stunder då det är fruktansvärt urtrist att inte ha någon att vara tillsammans med när man önskar, eller när man tillochmed verkligen behöver någon vid sin sida.
Men kanske likaså om man haft folk runt sig en hel dag och man bara vill komma ifrån allesammans.

överväldigande
känns som att drunkna om o om igen ungefär

Tycker den är väldigt skön. Har en tendens att ledsna rätt fort på folk i verkligheten. Bättre låta det gå ett tag innan man träffar någon igen så man känner att man faktiskt vill träffa, och inget måste.
Har också självmant valt att inte vara med i olika gemenskaper på jobbet i snart 4 år. Tycker inte jag har något att vinna på det. Vill vara ifred där så mycket det går för det trivs jag bäst med. Kan nog säga att om jag skriver t.ex. 5 korta inlägg här på UM en kväll,  mer social än så kommer jag inte vara under en hel arbetsvecka på jobbet.
Vänner träffar jag lite olika ofta, men på sistone har det varit kanske 1 gång varannan vecka.

Tankarna har faktiskt gått lite åt "Kanske borde börja engagera sig lite inom datinglivet...".
Men då jag bara haft kortare tonårsromanser och ONS och inte känner till något annat än 'just me' i slutändan tycker jag det är bäst att låta det vara. Medveten om att man håller på att gå mot enstörig ungkarl för alltid, men så får det bli.
Bryr mig inte om jag hittar någon livspartner eller inte.
Kan inte sakna något man aldrig känt till liksom.

Jag tycker det är skönt att vara ensam, men jag vill ändå ha vänner som skriver till en, vill vara med en osv... vilket jag inte har.

föredrog att vara ensam ofta för då var jag ifred, nu är jag alltid ifred så föredrar att vara med folk

fundera på vad ordet ifred betyder/består av istället för vad det låter som

den är jävligt najs. ibland innebär det nödvändig stressfrihet, ibland bara tristess. jag upplever generellt sett väldigt liten skillnad på att "vara med människor" respektive att "vara ensam", så ifrågasätter ibland om jag över huvud taget har upplevt känslan av ensamhet. men helt isolerad vill man förstås inte vara. skulle nog tycka rätt illa om att bo själv.