Hej! 
Skriver här eftersom jag verkligen behöver ett tredje öga som kan ta en titt på min situation och komma med tankar och synpunkter. Jag har varit tillsammans med en kille under cirka 9 månader. Jag älskar honom, uppenbarligen. Vi har gjort mycket kul tillsammans. Men just nu får han mig att känna mig galen. Jag har aldrig tänkt på mig själv som en galen eller jobbig person, snarare tvärt om. Jag är ganska tyst, pratar när jag har något att säga. Jag håller mycket inom mig och öppnar sällan upp mig för personer jag inte litar på. Nu på det senaste har jag börjat tyngas ner otroligt mycket av alla mina tankar, okända ångest och problem. Det har lett till att jag gråter väldigt mycket, stänger in mig själv, jobbar otroligt mycket för att jag tror att det bedövar smärtan (även om jobbet bidrar till försämrat mående) Jag känner mig väldigt ensam men jag har ju min pojkvän trots allt. Saken är den att han inte verkar behöva mig lika mycket som jag behöver han. Han är trött på att jag gråter, men han försöker inte trösta mig. Och visst, det är inte hans ansvar utan mitt. Men jag visar verkligen honom all min kärlek, jag åker och hälsar på honom i hans lägenhet ofta, jag bakar saker, jag städade hela hans lägenhet när han jobbade sent och jag försöker alltid höra av mig så ofta jag kan. Han gör inte detsamma och han verkar inte tacksam över det jag gör. Jag känner att han prioriterar allt annat än mig. Han jobbar väldigt mycket, kommer hem till sig och sover. Hör inte av sig. Vissa dagar umgås han med sina vänner och hittar på roliga saker, men inte med mig. Och ringer jag han för att prata så har han inte tid oftast. Så varje gång vi pratar så bråkar vi. Till exempel ringde jag honom häromdagen och tydligen sov han och han blev arg för att jag väckte honom. Förstår det till viss del då han hade jobbat natt under veckan. Saker vi bråkar om är att han tycker jag är klängig, jag tycker att han inte bryr sig om mig. Varje gång vi bråkar är det han som pratar 90% av tiden. Jag avbryts när jag försöker förklara mig och han säger att jag alltid ska komma med ursäkter. Han kallar mig saker, säger att om jag vill ha uppmärksamhet får jag hitta någon annan, skriker och kallar mig "sjuk" för att jag är den som gråter och visar känslor. Jag vet inte. Är jag klängig? Han är en fin kille, inte macho utan väldigt ödmjuk (Många trodde han var homosexuell innan vi blev tillsammans, inte för att det spelar roll, en detalj bara.) Jag tror att han kan vara anledningen till att jag gråter men jag älskar honom, som han var i  början. Nu känns det som att han tar mig för givet och att det är jag som kämpar för att behålla honom. Vad tänker ni?