Säg mig då varför jag är förälskad i en okänd människa, någon jag aldrig träffar, någon jag inte är attraherad av, någon jag inte är lik, någon jag inte är för olik, någon jag inte känner...
Varför dör jag inte lika mycket för en person som står mig nära, som tar hand om mig, som bryr sig om min och som jag bryr mig om?
Nej, detta är inte desperation men kan det vara nyfikenhet? Jo, kanske. Men när går det då över?
Alltid skall något fucka upp sig i samband med mina konsitga trådar... Den här gången strulade jag till det med den sista färgen på undersökningen. Skyller på att det var en galen handling på grund av att undersökningen handlar om just galenskap.
Galet.
Vetenskapligt svar: Du är knasig ![[no-no]](/img/smilies/no-no.gif)
Nej hon är ju kär
Floppsen:
Du är knasig
Tycker själv att jag är genialisk
inbakadkanin:
Nej hon är ju kär
Hur kan man känna kärlek för en människa som man knappt känner? Skulle vilja påstå att jag är förälskad
Venus:
Hur kan man känna kärlek för en människa som man knappt känner? Skulle vilja påstå att jag är förälskad
Har du aldrig hört talas om folk som blir kära i kändisar? Det verkar ju fullkomligt normalt enligt de flesta.
Venus:
Tycker själv att jag är genialisk
Det som gör dig knas ju!
Floppsen:
Det som gör dig knas ju!
Säg mig ett geni som inte är/har vart knasig i huvudet!
Att man blir kär i en person man knappt känner beror väl på att man omedvetet bygger upp en form av förutfattad mening gällande personen i fråga.
Det är som när man lär känna någon över internet. Man bildar en viss uppfattning om personen, men när man väl träffar denne så kan ens uppfattning slås i spillror för att denna person inte är likadan i verkligheten som man hade föreställt sig.
Man bildar förhoppningar. Förhoppningar är farligt.
Men mysigt, när de stämmer med verkligheten.
Venus:
Förstår inte riktigt. (Du röstade på detta alternativ)
Stackars Jack:
Att man blir kär i en person man knappt känner beror väl på att man omedvetet bygger upp en form av förutfattad mening gällande personen i fråga.
Ja, jag vet det, och därför är jag inte kär i personen utan i bilden jag har av honom. Men vill fortfarande inte kalla det kärlek för då kan jag tänka mig att folk antar att jag är kär i personen.
Varför inte bara kalla det för förälskelse, sen om det har utvecklats till kärlek (som jag byggt upp genom en egen bild) är ganska irrelevant, iaf i den här tråden.
Okej, kanske lite konstigt formulerat av mig. Men glöm kärlek, eller vad det nu heter. Det jag beskrev innan kan visserligen appliceras på alla sorters känslor och människor rent allmänt. Det behöver inte bara innefatta kärlek, vilket var den slutsatsen jag drog utifrån det du beskrev.
Stackars Jack:
Det jag beskrev innan kan visserligen appliceras på alla sorters känslor och människor rent allmänt.
Sant, men jag undrar; kan dessa känslor och tankar uppstå på grund av nyfikenhet?
Venus:
men jag undrar; kan dessa känslor och tankar uppstå på grund av nyfikenhet?
Ja, det är ju därför de uppstår från första början.
Tänk såhär: Om du INTE var nyfiken, hade du ens fattat någon form av tycke för den här personen då?
I think not!
Det är alltid, och åter alltid, nyfikenheten som styr oss.
Stackars Jack:
Om du INTE var nyfiken, hade du ens fattat någon form av tycke för den här personen då?
Fattade aldrig tycke för personen från början. Han var totalt ointressant men sen fördes man mot varandra, bara av att höra rösten och bli berörd var jag fast. Sedan... Hans fejkade omtanke och något annat (som jag inte kan sätta fingret på) Förtrollade mig. Hur kan jag vara nyfiken på det? Jag är ju medveten om det, finns inte mer att ta reda på eller åstadkomma.
Tror till och med att om jag skulle få honom så skulle vi ha det djävligt tråkigt tillsammans.
Jag är så himla förvirrad av hela den här situationen D:
Stackars Jack:
Det är alltid, och åter alltid, nyfikenheten som styr oss.
Det kan jag tänka mig! Tyvärr![[sad]](/img/smilies/sad.gif)
