Hej. Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre, jag vet inte vem/vilka jag ska vända mig till.
Mitt liv rasade ihop i en ung ålder och det har blivit värre.
Mobbningen m.m har förstört mig och mitt liv. Min mor och far har skiljt sig för någon/några månader sedan, vilket är bra men ändå inte. Eftersom när min far bodde med oss så kände jag inte ens min egna mor, jag visste inte hur hon var som person. Men nu när han är borta från vårat liv så har jag lärt känna henne bra. Mina syskon har svikit mig så tekniskt sett har jag inga kvar.
Jag hade en bästa vän som var som en syster för mig. Men hon svek mig också, hon pratade om mig bakom ryggen, hon var med mig bara för att få cigaretter. Hon blev tillsammans med mina ex, gång på gång på gång... Hon har alltid fått mig vara utanför liksom. Jag har alltid funnits för henne, men då jag behöver hjälp när jag vill dö så vänder hon ryggen. Jag har förlåtit henne flera gånger om. Men nu var det sista gången.. Jag har numera inga vänner, ingen att prata med i skolan m.m därför har jag valt att inte gå dit igen.
Jag trodde att jag hade kommit ur mitt självskadebeteende men så var det inte. Skärde mig igen i Onsdags kväll, det blev alldeles för djupa sår på vissa. Jag har pratat med min mor om det.
Jag har pratat med kurator, skolsköterska, vuxna, föräldrar, bup och socialen i några år nu. Mitt mående har knappt förändrats. Vissa dagar kan jag må bra tackvare min mor. Men de flesta dagarna vill jag helst dö, ingen livslust.
Vad ska jag göra? Ska jag bara ge upp??
Du ska absolut inte ge upp!
Jag förstår att saker och ting känns jättejobbiga nu, och du kan inte se något slut på det. Men ljuset i livet kan komma när du som minst anar det, och då kommer du vara glad att du fortsatte kämpa.
Det är jättebra att du har sökt hjälp och har någon att prata med, även om du kanske inte märker av någon skillnad. Och tänk även på hur tur du har med att du ändå har din mor som kan hjälpa dig genom detta!
Lycka till, och jag hoppas att det blir bättre!
Jag har vart där du är. Det har tagit mycket tid till att må bra igen. Men du måste vilja må bra för att det skall funka. Jag har kombinerat medicinering med terapi. Folk tycker jag är väldigt annorlunda nu. Nu när jag är mig själv till 96%.
Nämen Coffeegirl, asså ibland känner jag samma sak, men det är bara o göra det bästa av allt. Tänk possitivt, det är alltid bara o skaffa nya vänner. Om du känner dig nere, prata med din mamma, hon är säkert väldigt supportive about it.
Förr eller senare blir det bättre, förändringar sker och så
