Hej, jo det är så att jag är i ett långdistans förhållande i 5 månader. Jag tyckte att relationen började jätte bra men nu vet jag inte längre om det är så. Han verkar så otroligt orolig för framtiden, han tänker på när han har tagit studenten och jag har inte orken riktigt att försöka muntra upp honom. Han säger liksom att han är ful och dum när vi ses och det är rätt krävande av mig att försöka få honom att tänka  i andra banor.  Men det känns lite meningslöst när han återgår till samma skick. Han verkar inte heller lyssna på mig när jag tycker att
han ska kolla upp med att han har massa märken (leverfläckar) på kroppen och säger saker som "dör jag så dör jag".  Han har ingen jätte stöttande familj då de kallar honom för massa skit. Hans mamma säger till honom brinn åt helvete för att han inte orkade diska. Enligt honom så är han jätte van vid det och därför ska jag inte bry mig , men det gör jag! Han verkar inte ta åt sig när jag vill bidra med mina åsikter utan han vill för det mesta ha sina vägar på sitt sätt. Och ibland retar han mig också. Saker som kanske hände för några månader sen tillbaka och gör alltså repris på det, sen säger han förlåt men eftersom han brukar säga förlåt för det minsta lilla han tycker är dumt känns det inte något särskilt förlåtande. (Som jag säger du behöver inte be om ursäkt, så säger han okej förlåt).

Jag tycker att det skulle kännas ont men samtidigt bra att göra slut med honom. Det som jag tycker att han är bra på är att jag mår alltid bra när han mår bra men han messar lite smått jobbiga saker som att "Jag saknar dig" "Du är mitt allt", varenda dag. Jag tycker det vore bättre om vi tog det lugnt varenda dag tills vi ses istället. Där går det inte lika bra  jag har bett honom vid tre tillfällen att vi ska bestämma om en ny tid 
till vem av oss som ska åka och när. Då ville han inte ta upp någonting av det. Men jag känner en oro i magen varenda dag av att vi inte har fått det klart för sig när vi ska ses nästa gång, det gör jag egentligen alltid.

Det har alltid varit så att jag har fått nästan tvinga fram en ny tid! Då är det inte så kul att när man väl är där så verkar han frånvarande och enbart pyssla om mig när jag är typ sur efter att han retat mig. 
Han låter mig inte hjälpa honom när han har bekymmer. Just nu känner jag att jag vill inte ha en framtid med honom, samtidigt undrar jag om det blir bättre om jag enbart håller mig ut.. Att det kanske blir bättre i slutändan?
Men jag tycker inte att jag ska behöva känna mig så, en relation går ut på att man ska ha roligt eller tråkigt eller mjukt eller hårt tillsammans. Jag tycker att han håller saker för sig själv och sen låter allt gå jätte mycket när det blir problem. Ändå så känns det som att jag typ inte har någon anledning att göra slut med honom.. Som sagt min hjärna typ säger håll ut och mitt hjärta säger jag klarar inte det här längre.

Hur ska jag resonera?