Jag ber så mycket om ursäkt för att jag dröjt med mitt svar här till dig - hoppas på att kunna vara lite snabbare med att skriva framöver!
världens starkaste man:
Jag tänker: "Jag kan inte, det går emot allt jag lärt, allt jag levt efter".
Tro mig (haha), jag har försökt att tro, men det känns inte rätt.
Jag förstår helt och respekterar absolut den ståndpunkten - jag har stått där själv. Enda anledningen att jag vill poängtera att religion kan vara väldigt olika mellan olika kulturer, tider, platser och personer är för att jag inte vill ha fördomar baserat på generaliseringar emot mig när vi diskuterar. Känns dock som vi förstår varandra rätt väl på den punkten - vidare kan jag ju också nämna att det sticker i ögonen på mig också att religion har kunnat stå för så mycket ondska och förödelse - det är inget jag blundar för.
Jag vet inte på vilka sätt du har försökt närma dig kristen tro eller vilka erfarenheter (egenupplevda) du har av kristen tro heller, dock vågar jag ändå påstå att risken är stor att du har fått en bild av kristen tro som kanske inte riktigt är representativ för vad den verkligen innebär (min egna uppfattning smyger sig nog in ganska mycket här och lär väl inte vara helt objektiv - dock tror jag att min uppfattning av de mest fundamentala bitarna är rätt representativ för vad tron ”verkligen” är). Med detta menar jag inte att du har gjort något fel eller något annat negativt om du har uppfattat en något oklar bild av tron- bara att man får ha rätt mycket tur att upptäcka kristen tro i ett sammanhang där konflikter mellan det icke-troende samhället och kyrkan inte uppstår. Var inte för tidig att döma efter en bild som kanske inte är helt riktig. I mitt perspektiv handlar inte alls kristen tro om att hänge sig åt något som är fullt av motsägelser och problem - dessa finns, men man tror inte för de få motsägelsernas skull utan för den större biten av sanning och klarhet.
världens starkaste man:
Jag vill gärna veta om du kan ta det lite halvkort.
Hmm, detta är ingen lätt uppgift - jag är en mästare på att skriva alldeles för mycket och dessutom kräver en redogörelse som den en del plats, men jag gör mitt bästa så får du ställa frågor där jag är för oklar!
världens starkaste man:
Det vore intressant då de berättelser om att börja tro jag hört oftast kommer från folk som uppfostrats i det, eller folk som är ganska.. förlåt, korkade.
Du verkar vara intelligent och med på saker och ting
Jag förstår helt, tyvärr är även kristna människor med alla möjliga problem som inte alltid agerar som man kunde önskat i en perfekt värld. Jag har så enormt många fel och brister likaså och vill absolut inte försöka göra mig bättre än jag är här - men det känns bra att jag kan göra mig förstådd på ett bra sätt inför dig - det är inte alltid lätt att som kristen kommunicera vår tro på ett friktionsfritt sätt i vårt samhälle. Framför allt de som är uppfostrade in i den kristna tron kan verka väldigt arroganta, oförstående och korkade - vilket de inte tvunget behöver vara när alla fördomar är lagda åt sidan, när man verkligen strävar efter förståelse och respekt.
Till ämnet:
världens starkaste man:
jag skulle vilja veta hur du kom dit du är.
From the beginning...
Jag döptes in i gemenskapen med Gud redan som liten bebis - jag vet inte vilka konsekvenser det fått i mitt liv, men det var det första och näst sista som hände mig i form av kristen uppväxt fram till 14 års ålder. Mina föräldrar är dock totalt icke-troende och är snarare åt det hållet att de gör sig roliga över kyrkan, religion och Gud. Ändå av ren händelse så hamnade jag på kyrkans dagis där vi fick härma "Gud som haver..." och sjöng så gulligt för föräldrarna i kyrkan - dock var inte detta direkt något som rotade sig fast då mina föräldrar endast placerat mig där för att det fanns dagisplats där. Jag minns t o m hur jag ogillade inbjudningar till olika kyrkliga aktiviteter (gosskör, lekstuge verksamhet osv.) som jag fick hem redan i ung ålder.
Efter dagistiden försvann allt (utöver de vanliga svenska erfarenheterna) vad som hade med kristen uppväxt att göra och i takt med min intellektuella utveckling och vidgade vyer så - i ett försök att hävda mig i min självständighet tror jag - började jag fördumma och håna religion och Gud i kunskapens och bildningens namn. En situation där religioners budskap verkligen kunde vara sant existerade inte i mitt huvud ens teoretiskt så det blev enkelt att förklara religioner meningslöst och efterblivet. På detta sätt fortsatte det väl mer och mer ju mer kunskap och intellektuell förmåga man började besitta när man var i sina första tonår. Men det var här en förändring började ske.
Jag skrev ju att jag inte haft en kristen uppväxt, i den meningen att den inte varit avsiktlig eller blivit befäst hemma - utan snarare motsatsen. Dock så tror jag att jag av min tid i ett kyrkligt dagis och att vara indöpt som Guds barn fått med mig någon sorts närhet eller relation till kyrkan. Dessutom i lågstadiet besökte man med skolan ibland någon kyrka och då råkade de vara med samma präst jag lärde känna igen från dagis. Jag tror detta gjort att jag på sätt och vis kunnat identifiera mig med vissa delar av kyrkan och kristen tro - medvetet eller omedvetet - och på så sätt inte när det väl kommit till kritan burit med mig lika stor avsmak/fördom mot kyrkan som jag annars kunnat göra.
När man i åttan sedan började närma sig tiden då det är dags att välja om man ska konfirmera sig eller inte så var det ett väldigt snack på skolan om man skulle göra det eller inte – för det mesta var det bestämt nej då man hört skräckhistorier från äldre bröder om att man tvingats sitt tyst i flera timmar osv. Någonstans så väckte detta en rebell i mig blandat med en tanke att jag en gång för alla verkligen ville sätt Gud och kyrkan på prov – vilket jag idag delvis skulle tillägna den Helige ande, som vi tror drar oss till Gud och leder oss på en kristen väg. På något sätt kände jag helt enkelt en lust att konfirmera mig trots att det fick en del att höja på ögonbrynen bland vänner – och kanske just därför, jag ville vara annorlunda - men jag vågade inte riktigt bestämma mig för att konfirmera mig ändå – det var ändå under ett helt år man skulle gå. När det väl närmade sig att man skulle tacka ja eller nej inom någon vecka visade det sig att en av mina idrottskompisar som jag precis hade börjat lära känna betydligt bättre skulle konfirmera sig i den kyrkan jag blivit förfrågad av. I faktiskt ren glädje bestämde jag mig då för att konfirmera mig – vilket är lite konstigt då jag faktiskt kunde träffa honom annars ändå, då nästan alla mina kompisar bestämt inte skulle konfirmera sig, då jag hade så mycket att tala emot kyrkan och Gud med. Det är därför jag någonstans tror att Helig Ande drog mig till Gud, när jag hörde att kompisen skulle gå dit också var det lite som att få gå på toa när man är ordentligt pinkenödig – en lättnad. Han blev lite av en täckmantel för en oförklarbar lust att se vad det kunde innebära att konfirmera sig.
Väl i konfirmationen så började man lära känna många sköna kompisar, vi åkte tidigt på ett riktigt kul läger och det var en speciell go stämning. Kompisen dock var liksom jag av den typen att vi gärna dissade auktoriteter runt oss så den mesta av tiden gick åt att håna eller ifrågasätta vad vi lärde oss. Precis när detta var som värst så lämnade kompisen konfirmationen – till fördel för Guds kamp att få in mig? 😛 Efter denna punkten så försvann den där särskilda tryggheten och täckmanteln i gruppen, och de flesta som var kvar var lite ytligare vänner som inte riktigt hade något inflytande på mina synsätt. Ambitiös som jag för det mesta varit när det gäller inlärning så tog jag här ett beslut att ”jag kan ju ändå ta det på allvar och se vad som finns att upptäcka” annars fanns det inte så mycket mening att vara där – innan jag lärde känna alla andra bättre.
Från punkten då kompisen lämnade och jag började lyssna och försöka förstå allt mer lade jag märke till de unga ledarna som var med – de verkade ha något speciellt i sina liv som vi saknade. Alla uppträdde med någon slags trygghet och frid som andra saknade, och de började bli allt större förebilder för en. Jag minns hur jag ofta när man satt i kyrkan satt och tittade och försökte ta efter dem när man bad t ex. En del av dem blundade t ex eller böjde ner sina huvuden. Saker som dessa fick mig att under tiden i kyrkan sluta se på kompisar runtomkring och kanske bli lite mer öppen för Gud, tron och undervisningen om detta. I samma takt som detta skedde började en allt större lust att besöka kyrkan uppstå, jag kände t ex en stor saknad de dagar (som var rätt många) då mina sportaktiviteter gjorde att jag inte kunde gå till kyrkan på mässor (som vi blev uppmuntrade att göra). Därför kunde ag när möjligheten kom t ex. envist gå till kyrkan trots att jag inte var med andra konfirmander utan satt helt själv bland några få tanter utan att fatta allt för mycket. Faktum är att jag väl där kanske inte praktiskt fick ut så mycket, men mentalt, psykiskt, eller snarare andligt betydde det något.
Ungefär på den här vägen fortsatte det hela tiden under hela konfirmandtiden. Under konfirmationen så slogs en del fördomar och missuppfattningar ihjäl i undervisningen, vi fick bland annat höra en del historisk forskning som kunde stödja att en person med likheter Jesus (om man nu inte bestämt tror att det var Jesus) faktiskt funnits och allmänt mer kunskap om saker man inte förstod innan. På det intellektuella planet var det viktigt att jag fick förstå att det inte tvunget var totalt bullshit allting, att det fanns skäl till att folk tror mer än att de var lite lätt blåsta osv. Vad som dock verkligen var viktigt var det rent andliga. En händelse jag minns extra väl var när det under en aftonbön skulle hållas förbön, vilket var något något helt nytt för oss alla. Vi fick bl a skriva små böner på lappar och tända ljus, allt under lugn musik och en märklig respekt och vördnad hos alla. Under tiden så fick man en och en gå fram till prästen (konfirmationsprästen som jag alltså sett sedan dagis och som var med när skolan besökte kyrkan någon gång), som satt framme i kyrkan med tända ljus, för att få förbön. När jag kom fram så sade han ungefär ”Hej, är det något särskilt du bär på som du vill att vi ska lyfta fram till Gud”. Jag hade en kort tid innan konfirmationen förlorat samtliga far- och morföräldrar en för varje år i följd och hade tidigare under aftonbönen tyst för mig själv bett för dem och faktiskt upplevt det som att någon var med mig på något sätt i bönen. Jag sade till prästen att jag önskar att allt är väl med dem och att de har det bra. Så han lade en hand på min axel och bad helt enkelt att de ska ha det bra hos Gud och att de och Gud skulle höra min bön och hälsning till dem, han bad också för mig att jag skulle få upptäcka Gud mer och få vara ett av hans barn, eller liknande. Detta var en väldigt stark upplevelse där jag verkligen kände en sorts närhet till Gud, en sorts glädje och trygghet och tårar i en sorts lycka började rinna. När jag sedan satte mig på min plats igen fortsatte jag be och kände mig så överväldigad att det tillsist började bli någon sorts storgråt. Det hela kändes lite pinsamt och jag kollade mig omkring, men jag var inte direkt ensam. Alla var mycket berörda över denna stund och hela gruppen förändrades gentemot varandra och vår inställning till konfirmationen.
Jag kan fortsätta hur länge som helst men det blir hemskt att läsa för dig/er så jag får försöka stoppa mig och gå mot det sista.
Efter denna aftonbön och förbön under ett läger närmade sig konfirmationen och slutet. Själva konfirmationsdagen var spännande och lite högtidlig men den hade nog ingen verkligen betydelse för min eller någon annans tro heller. Snarare började vi känna en tomhet och tänka på hur en framtid utan detta skulle se ut. Samtidigt som detta var blev vi tillfrågade att stanna kvar som ledare om vi ville, jag som hade fullt upp med idrotter och annat visste på förhand att jag inte kunde – vilket var mycket jobbigt och frustrerande. Jag tackade nej och var helt bestämt, men av någon anledning så följde jag ändå med min vän till konfakompisarnas första samling som ledare med information om ledarskapet etc. Sittande där när man sedan länge skulle ha tackat ja om man ville det med vetskapen att alla goa vänner där skulle få vara ledare och inte jag så fick jag plötsligt panik. Jag ville verkligen vara där, jag drogs enormt starkt till att vara med, har nog aldrig haft en sådan stark drift till något. Min bästa kompis där förstod mig och min beslutspanik och att jag verkligen ville men inte vågade göra något åt det så han ropade på prästen och sade att vi ville prata med honom. Det var rätt kul för jag var helt chockad och förvirrade i situationen så det var kompisen som förde min talan helt utan något initiativ av mig men prästen verkade mest överlycklig och frågade mig om jag verkligen ville, jag sa såklart ja och hade plötsligt halkat in på ett bananskal igen.
Från denna punkt så har jag blivit mer och mer engagerad i ett kristet liv, jag kallade mig inte troende men började leva med en tro omedvetet. Rätt tidigt började jag allt oftare försöka be, jag började i perioder t o m ihärdigt läsa Bibeln, jag åkte på en resa tillsammans med några från kyrkan till Frankrike till ett sorts kloster med många tiotusental ungdomar som besökare varje år etc. etc. En dag när jag plötsligt började tänka efter så insåg jag väl så smått att jag var ”kristen” och ”troende” och mycket tid gick åt till att försöka förstå vad det innebar. Jag ägnade ändlösa timmar till att lyssna på föreläsningar på youtube, diskussioner i olika forum, besöka föreläsningar i stan, läsa böcker osv. för att förstå min tro, för att upptäcka att tron inte är omöjlig eller icke-intellektuell ens i vårt samhälle. Dock var det inte alltid som all denna informationen stöttade min tro, det ledde ofta till djupa tvivel men slutade oftast att jag kort därefter gick starkare där ur med bättre förståelse, men det var helt enkelt inte så att jag enbart matades med kristet nyckelhålsmärkt mat, utan fick en hel del icke-kristna tankar och idéer i mig. Så har det fortsatt fram till idag då jag ständigt vill utvecklas i min tro och faktiskt kallar mig både kristen och troende, med glädje.
Parallellt med allt detta har jag med fascination ihärdigt läst illustrerad vetenskap (det är ganska politiskt korrekt va?), studerat några år med naturvetenskapliga ämnen och levt ett liv som ganska engagerad samhällsmedborgare som starkt tror på liberala idéer, vetenskap o s v. För varje dag känner jag en starkare glädje och lust att bli allt mer som Jesus samtidigt som jag ändå växer lika fort i livet som är utanför tron. Jag möter ständigt motgångar, men glädjen av och sanningen i min tro väger över. Jag upptäcker ständigt brister hos mig själv och gör fel, men genom Jesus blir jag ändå förlåten, och är ändå ett fulländat verk även om jag i förvirring i fri vilja gör fel. Min tro har kommit till genom att på ett intellektuellt plan funnit tron mer rationell än irrationell men än viktigare av att Helig Ande är i oss och hjälper oss, därför att vi kan uppleva en närhet till Gud än idag, därför att tron på Jesus hjälpt mig att sträva efter att bli en bättre människa.
Bli inte alltför förargade över detta enormt långa inlägg, tillförde det er inget hoppas jag helt enkelt att ni slutade läsa tidigare.
Specifikt till dig *världens starkaste man* eller andra som undrar så drivs man i sin tro av andliga upplevelser, bönesvar etc. än idag, vilket är en underbar välsignelse, men inget avgörande för hur jag kom till tro, därför sparade jag det nu. Det finns vidare mer att säga om de olika sakerna som tidigare fick mig till att tro, men för att få med allt det så skulle jag behöva skriva en bok eller prata i timmar med er ansikte mot ansikte. Fråga gärna om vad som helst ytterligare.
Venfort:
Även om så var fallet, vad spelar det för roll? Jag är mina föräldrars yngsta barn, men jag vet att de godkänner mig ändå. Varför skulle Gud vara annordlunda? Och just det med revbenet är en gammal judisk metafor för två som tillhör varandra.
Venfort:
Nja, de tidigaste texterna som talar om Lilith beskriver en orm eller en demon som inte har något att göra med skapelsen. Det var först på medeltiden som man började beskriva Lilith som en frigjord kvinna. Ungefär som med alver och J.R.R. Tolkien. Innan honom, var alver små onda varelser, men nu har alla glömt bort det.
Jag respekterar dina känslor och förstår din logik och allmänbildning. ![[smile]](/img/smilies/smile.gif)
Känner bara att jag skulle få något bestående gott för att bli övertygad, då jag har haft ett övervägande hårt och otursamt liv. Jag är inte omöjlig...
ceka92:
Känner bara att jag skulle få något bestående gott för att bli övertygad
Jag försöker inte övertyga dig. Jag försöker bara förklara kristendomen ur ett teologiskt perspektiv och rätta ut alla missförstånd som kan ha uppstått.
isola:
Annat: (Du röstade på detta alternativ)
Gud finns inte så varför inveckla det hela D:
ToxicWithaHintOfSteam:
Gud finns inte så varför inveckla det hela
Åtminstone 53 % av jordens befolkning håller inte med dig och tror att det finns en gud enligt en traditionell mono-teistisk karaktär, och flera tror att det finns en eller flera andra "sorters" gudar. Sanning är visserligen inte statistisk, men din syn är aningen avstickande och svårligen "bevisad".
skatemaniac:
Åtminstone 53 % av jordens befolkning håller inte med dig och tror att det finns en gud enligt en traditionell mono-teistisk karaktär, och flera tror att det finns en eller flera andra "sorters" gudar. Sanning är visserligen inte statistisk
Men ändå så tycker du att det var relativt att ta upp
skatemaniac:
men din syn är aningen avstickande och svårligen "bevisad".
Dude ateist föds man som troende blir man fakta bitch.
ToxicWithaHintOfSteam:
Men ändå så tycker du att det var relativt att ta upp
Jag antar att du menar relevant.
Ja, jag tycker det är relevant i det perspektivet att det faktum att så många anser att det finns en Gud (eller flera) skulle kunna antyda att det kan finnas skäl till att de tänker så, som man kanske ska beakta. Men eftersom det knappast är ett bevisande argument att det är många som inte håller med så skrev jag ju ödmjukt det.
ToxicWithaHintOfSteam:
Dude ateist föds man som troende blir man fakta bitch.
Eftersom man knappast reflekterar som nyfödd så har man väl ingen ståndpunkt överhuvudtaget. Däremot tror jag man sedan kan växa in i ateism (likväl som teism) redan i ung ålder p g a föräldrars inställning o s v. Men det betyder ju dock inte att det objektivt är sant och riktigt.
skatemaniac:
Ja, jag tycker det är relevant i det perspektivet att det faktum att så många anser att det finns en Gud
Krävs bara en person för att sprida sin "Kunskap"
Tycker ni troende kan lösa vem av er som har rätt innan ni ger er på dom som inte tror.
Fakta; stor del av världens problem kretsar runt tro, elr har en hand i det varför skulle jag smutsa ner mig genom att ens ha en gnutta respekt för folk med gud i sitt liv.. Vet du ens va dom riktigt "religiösa" har gjort för hemskheter de senaste 2000åren? Hah jag skrattar i deras ansikten för att dom var lättpåverkade idioter... Religion, det finns inget som gör mig mer rasande... Men sen får jag väl be om ursäkt, bara för att jag inte tror på gud så finns det ingen anledning om varför jag tar ut det på dig... Sorry men du står för något jag hatar det betyder inte att jag hatar just dig. Ville bara förtydliga dig om det även fast det kanske är irrelevant enligt dig eftersom jag låter väl som ett större arsle pga mitt hat hah
ToxicWithaHintOfSteam:
Krävs bara en person för att sprida sin "Kunskap"
Absolut är det så! Men jag har väl inte sagt varken det ena eller det andra om vad som krävs för att sprida kunskap?
ToxicWithaHintOfSteam:
Tycker ni troende kan lösa vem av er som har rätt innan ni ger er på dom som inte tror.
Jag har väl verkligen inte gett mig på någon? Inom min trosinriktning är det helt löst vilka som har rätt, det är det inom de flesta. Dock kan inte troende som grupp avgöra detta. Det är lite som att säga till Moderaterna: "Jag tycker ni politiker ska lösa vem av er (vilket parti) som har rätt innan ni fiskar väljare och utövar er politik på de som inte redan har en partitillhörighet".
ToxicWithaHintOfSteam:
Fakta; stor del av världens problem kretsar runt tro, elr har en hand i det varför skulle jag smutsa ner mig genom att ens ha en gnutta respekt för folk med gud i sitt liv..
En stor del av världens problem kretsar runt politik, ekonomi etc. också, så religion är inte unikt i det. Man kan vara religiös och ändå ta avstånd från de problemen religion har skapat (vilka jag mer anser att människans hat, girighet och maktlystnad har skapat).
Jag anser alltså inte att du smutsar ner dig genom attt ha respekt för religiösa. Anledningen till att jag tycker du ska ha respekt för religiösa utöver alla samhällskoder osv. är därför religiösa liksom icke-religiösa är pojken i din klass, arbetskamraten, läkaren som räddar liv på sjukhuset osv, de är dina medmänniskor, och människor behöver respekteras och stödjas av andra, inte hatas och bli nertryckta.
ToxicWithaHintOfSteam:
Vet du ens va dom riktigt "religiösa" har gjort för hemskheter de senaste 2000åren?
Japp, och det är inget som gör mig stolt direkt.
ToxicWithaHintOfSteam:
Hah jag skrattar i deras ansikten för att dom var lättpåverkade idioter... Religion, det finns inget som gör mig mer rasande...
Jag vet inte om religiösa är mer lättpåverkade än icke-religiösa, jag vet varken om det är negativt eller positivt. Inte heller om de är idioter i högre eller lägre grad än andra, men jag beklagar att de upprör dig så. Varför?
ToxicWithaHintOfSteam:
Men sen får jag väl be om ursäkt, bara för att jag inte tror på gud så finns det ingen anledning om varför jag tar ut det på dig... Sorry men du står för något jag hatar det betyder inte att jag hatar just dig. Ville bara förtydliga dig om det även fast det kanske är irrelevant enligt dig eftersom jag låter väl som ett större arsle pga mitt hat hah
Jag tar inte illa vid mig över ett forum, men det känns ju schysst ändå att slippa bli hatad utan att du ens vet särskilt mycket om mig 🙂
Finns det religiösa i din närhet som upprör dig så mycket eller vad är det som berör dig så starkt?
skatemaniac:
krävs för att sprida kunskap?
Pekade endast ut det för att det är så enkelt att sprida något.
skatemaniac:
världens problem kretsar runt politik, ekonomi etc
Men faller ofta tillbax på religion och stödjer sitt fall, sen har religion ofta en indirekt verkan på dagens ekonomi och politik, man kan alltid finna den in bakgrunden.
skatemaniac:
Anledningen till att jag tycker du ska ha respekt för religiösa utöver alla samhällskoder osv. är därför religiösa liksom icke-religiösa är pojken i din klass, arbetskamraten, läkaren som räddar liv på sjukhuset osv, de är dina medmänniskor, och människor behöver respekteras och stödjas av andra, inte hatas och bli nertryckta.
Jo men då respekterar jag en människa för deras handlingar om religion har fört dem till deras val, bra men det finns tusentals med människor som förts till samma slutledning utan religiös intervention.
Religion har ju inte direkt med i faktorn när jag väljer umgänge så länge dom inte försöker trycka ner den i min hals förstås (kan ju då och säga att jag inte gör det emot dom med min icketroende syn)
skatemaniac:
men jag beklagar att de upprör dig så. Varför?
Religiösa har haft det så mycket enklare på många sätt och jag som icketroende känner mig diskriminerad, titta bara på påven(har det hur bra som helst med sina följare när resten av världen lider) folk som går med i kyrkan får höra det dom vill bara för dom har så kallat gud i vid ryggen en annan får ju ta sina problem efter sitt eget tycke och komma fram till slutledningar. Sen alla dessa rå kristna som hatar allt och alla som inte tycker som dom, möter dom på mitten med mitt hat kan jag ju bara säga. Jag förväntar mig inte att du ska förstå
skatemaniac:
Jag tar inte illa vid mig över ett forum, men det känns ju schysst ändå att slippa bli hatad utan att du ens vet särskilt mycket om mig 🙂
Dömer verkligen inte vanliga människor efter deras tro om dom inte "lever" för just den för då är dom sin tro
skatemaniac:
Finns det religiösa i din närhet som upprör dig så mycket eller vad är det som berör dig så starkt?
Dom tror dom är helgon var dom än är, dom tror att dom är finare än oss andra, deras såkallad hjälp går endast ut till dom som finns i tidningen och media för att sprida och "titta på oss vad vi hjälper dessa stackars barn som ni skrev om". Spelar ingen roll om dom är i min vardag elr på andra sidan jordklotet dom är all desamma
Intressanta tankar! Jag är endast uppkopplad på min telefon nu - låt mig återkomma när jag har tillgång till dator och inte ögonlocken är tunga som bly. 🙂
ToxicWithaHintOfSteam:
Men faller ofta tillbax på religion och stödjer sitt fall, sen har religion ofta en indirekt verkan på dagens ekonomi och politik, man kan alltid finna den in bakgrunden.
Jag håller inte riktigt med. Tycker det sker rätt jämbördigt åt båda håll. Förstår att du inte menar i varje given situation, men jag tycker verkligen inte att man alltid kan se religion i bakgrunden av ekonomi och politik - well, inte på annat sätt att den hamnar i skuggan av ekonomi och politik.
ToxicWithaHintOfSteam:
Jo men då respekterar jag en människa för deras handlingar om religion har fört dem till deras val, bra men det finns tusentals med människor som förts till samma slutledning utan religiös intervention.
(Y)
ToxicWithaHintOfSteam:
Religion har ju inte direkt med i faktorn när jag väljer umgänge så länge dom inte försöker trycka ner den i min hals förstås (kan ju då och säga att jag inte gör det emot dom med min icketroende syn)
Jag förstår, man vill naturligtvis inte ständigt plågas av att få religion påpressat sig. Dock (som jag kommenterade i en annan tråd) så ter sig det här med att få religion nedtryckt i halsen lite som en legend. Jag har aldrig själv varit med om detta och jag träffar en väldig massa människor i mitt liv på alla möjliga platser, men har aldrig sett det eller upplevt det.I vilka situationer råkar du ut för det? Eller är det du som "överdriver" (menar inget negativt med det :)) ett samtal om tro till "trycka ner i halsen?
ToxicWithaHintOfSteam:
Religiösa har haft det så mycket enklare på många sätt och jag som icketroende känner mig diskriminerad, titta bara på påven(har det hur bra som helst med sina följare när resten av världen lider) folk som går med i kyrkan får höra det dom vill bara för dom har så kallat gud i vid ryggen en annan får ju ta sina problem efter sitt eget tycke och komma fram till slutledningar.
Vi religiösa har naturligvis ett väldigt stöd genom vår tro och relation till Gud, men Jesus (då jag själv är kristen väljer jag att tala ur detta perspektiv) vill inget annat än att var och en av oss ska vända sig till honom. Han väntar ihärdigt på dig, du kan absolut be en enkel bön när som helst och prova tron - du binder dig inte, inget negativt inträffar. Du kan tro men ändå se problem med religion och ta avstånd från det onda religionen står för - faktum är att ju fler människor som har kritik mot religionen som går med i den, desto lättare är det att påverka den inifrån.
Vad gäller påven så är han naturligvis en minoritet, ytterst få når i närheten av honom, religiösa eller ej. Vidare har han en hel del ansvar och plikter - han chillar knappast, men bra, det tycker jag verkligen han har det.
En sak jag upplevde när jag kom till tro ordentligt var att samtidigt som jag har en trygghet i Jesus och Gud så har jag mycket mer kritiskt börjar granska mig själv och mina handlingar, allt oftare har jag tagit igenom mig saker som jag inte skulle tagit mig för om det inte vore för min tro. I det stora hela så är vandringen med Jesus lättare för mig, än utan, men det har gett mig många bördor som jag inte bar på innan, dock bär Jesus dem med mig.
ToxicWithaHintOfSteam:
Sen alla dessa rå kristna som hatar allt och alla som inte tycker som dom, möter dom på mitten med mitt hat kan jag ju bara säga. Jag förväntar mig inte att du ska förstå
Jag förstår absolut - vill poängtera att jag själv inte alltid varit troende. Jag har gått från en position som din in i tron. Föraktfulla människor är ytterst jobbigt att stå ut med. Dessa människor tror jag dock inte är föraktfulla och hatiska just för att de är religiösa, jag tror det hade agerat liknande om de talade utifrån en partitillhörighet t ex. Detta vet jag ju förstås inte, bara lösa tankar.
Vidare så tycker jag ändå (ur ett svenskt perspektiv) att dessa hatiska kristna är väldigt få. Jag rör mig väldig mycket i bl a kristna kretsar och det är inte ofta jag stöter på dessa människor. Du kanske helt enkelt har haft otur med de du träffat, men de flesta är nog som ganska många människor när det gäller beteende, men förhoppningsvis strävar de lite mer för att bli mer Jesuslika än vad övriga gör. Jag tror du ska försökna vidga vyerna lite och se att religiösa inte är en stor smet av ondsinta människor.
[
ToxicWithaHintOfSteam:
Dömer verkligen inte vanliga människor efter deras tro om dom inte "lever" för just den för då är dom sin tro
Hmm.. då blir jag kanske dömd i alla fall, jag försöker alltid göra mitt bästa för att leva för och efter min tro. Dock inte alltid för och efter min religion.
ToxicWithaHintOfSteam:
Dom tror dom är helgon var dom än är, dom tror att dom är finare än oss andra, deras såkallad hjälp går endast ut till dom som finns i tidningen och media för att sprida och "titta på oss vad vi hjälper dessa stackars barn som ni skrev om". Spelar ingen roll om dom är i min vardag elr på andra sidan jordklotet dom är all desamma
Allvarligt, har du många sådana människor i din närhet? De låter illa, tragiskt när det är så. Jag upplever dock att inte alla alls är sådana utan att det finns de som godhjärtat hjälper andra endast därför att de vet att de behöver det. Jag är långt ifrån perfekt, jag har oändligt många brister och strävar verkligen efter bättring, även om jag ofta misslyckas, ändå känner jag inte att jag passar inte riktigt på din beskrivning ovan.
