Tennsoldaten:

Ja (Du röstade på detta alternativ)

Ja, min farfar.

Tennsoldaten:

Ja (Du röstade på detta alternativ)

Min gammelmormor dog när jag var i rummet.

Jag var dock för liten för att minnas.

Tennsoldaten:

I mitt jobb träffar vi många döende och har fått en känsla av att jag blir mer och mer känslokall när det kommer till sådant vilket är lite skrämmande.

Vad jobbar du med?

Maxwinner:

Ja, min farfar.

Hur kändes det för dig? Ibland kan man ju få en känsla av lättnad, speciellt om det är någonting väntat och om personen har lidit vid slutet.

frukt:

Vad jobbar du med?

Jobbar på ett sjukhus. Vi har många friska patienter men även många med prostatacancer samt cancer i halsen, tungan eller liknande. Det händer rätt ofta att patienten inte hinner åka till hospice eller liknande avdelning. Ibland vill de inte heller för både patienten och de anhöriga känner oss i personalen.

Tennsoldaten:

Nej (Du röstade på detta alternativ)

förutom mig själv.

Tennsoldaten:

I mitt jobb träffar vi många döende och har fått en känsla av att jag blir mer och mer känslokall när det kommer till sådant vilket är lite skrämmande.

Det är oundvikligt att man blir avtrubbad om man i sitt dagliga liv ofta kommer i kontakt med döda. Utomstående kan kanske tycka att man är okänslig och känslokall, men det behöver inte vara känslokyla utan bara psykets försvar att skydda sig mot att alltför ofta känna sådana känslor. Jag tror inte att du behöver vara rädd för att bli känslokall. Man är nog tvungen att stänga av i ett sådant yrke. Huvudsaken är att man upprätthåller respekt och hänsyn.

Tennsoldaten:

Hur kändes det för dig? Ibland kan man ju få en känsla av lättnad, speciellt om det är någonting väntat och om personen har lidit vid slutet.

jag kom inte nära honom, men jag hade nog uppskattat hans person nu när jag är äldre.

Tennsoldaten:

Ja (Du röstade på detta alternativ)

Jobbar också med en hel del palliativa patienter.

Jag tycker alltid det är skönt att se den döda ifall jag vårdat den innan personens bortgång. Det ger avslut.

Tennsoldaten:

I mitt jobb träffar vi många döende och har fått en känsla av att jag blir mer och mer känslokall när det kommer till sådant vilket är lite skrämmande.

Det är klart döden blir vardag när man ser den i sitt dagliga jobb, sättet vi tänker och pratar om patienters död och lidande kan nog för utomstående låta absurt och känslokallt.
känslokylan är nödvändig ibland. Vi kan så klart inte bli lika känslomässigt engagerade som vi skulle bli som den vi är utanför vår yrkesroll, då skulle vi inte kunna utföra vårt jobb. Jag tror inte att jag själv blivit känslokall i min person utanför mitt yrke. Men det är lätt att konfrontera sig själv med vilka reaktioner man visar när man arbetar och förfasas eller fascineras - men det får man inte blanda ihop med ens person.

Det viktiga är att man inte tappar förståelsen för reaktioner och behov hos människor i lidande, och fortfarande arbetar med utgångspunkt i vad som är bäst för patienten och hennes anhöriga. Att man behåller respekten för människan och förstår att visa vördnad inför döden och den döda - för det tycker jag att den förtjänar.
Om man lyckas göra detta så tror jag inte man skadas.

Tennsoldaten:

Nej (Du röstade på detta alternativ)

Ja, min bror och senare ett offer för dråp.

Tennsoldaten:

Nej (Du röstade på detta alternativ)

Tennsoldaten:

Ja (Du röstade på detta alternativ)

Tennsoldaten:

Ja (Du röstade på detta alternativ)

på håll
hoppas att det inte är någon mer gång som jag ej minns

Aldrig md egna ögon irl. Men på flashback la ju en kille ut när han dödade sig själv (hängde) sig med ett rep. Han la liksom ut det på en sida som automatiskt la ut det hans webkamera visade. Han tog piller och la repet runt halset och hängde sig själv. Han blev lila i ansiktet och började skaka. Sen kom polisen