Heej, du får ta det som du vill här under, men ger bara mina tankar på det med vad jag tror. Hoppas att det blir bättre hursomhelst! 

Skolan är inte viktig så sätt, men den kan vara väldans intressant och rolig. Men antar att du syftar på att det är viktigt då du vill få bra betyg så du kan få ett bra arbete eller dylikt... Men först och främst så bör man inte göra något nu för att kunna få det bra sedan, för då kommer det bara fortsätta så... Men för att lära sig bra, må bra, ha roligt och tycka att det är intressant så måste man trivas och må väl. Det är inte bra att vara i skolan och inte ha hjärta för det  Så förstår att du vill få en ändring. Egentligen så är skolan till för att lära sig och inte för att skaffa vänner. Men allt blir ofta mycket roligare så sätt att ha någon att dela sina dagar med 
    Tycker att det är synd att du inte kommit med i klassen och så... hoppas att det ändrar sig. Annars så kanske det är bättre att börja om nästa termin men en ny klass? Men det är något du absolut får välja själv, hur du känner och så. Kanske föräldern(rarna) tycker att det är dumt men det är dig det handlar om och att du ska få trivas.  Är det något mer som du tycker är jobbigt med skolan? Är det för mycket, eller är det inte roligt, eller något?
Har du något du brukar syssla o pyssla med annars som är roligt?

Tycker att "psykologen" borde visa dig att det kan vara bra att vara i svåra situationer men att du måste få komma bort när du känner att det blir jobbigt... Det kan aldrig vara bra att tex konstant känna det jobbigt 6 timmar i skolan 5 gånger i veckan. Men du skriver att du ändå vill vara i skolan? Men tänk också på att du måste få känna dig bra 

Förlåt för att jag inte skrev några förslag och kanske texten vart helt meningslös men det är så svårt för någon annan att ge råd på hur du bör göra... Det är du som får hitta vägen till hur det ska bli bättre, vet att det känns jobbigt så sätt men det kommer att bli bra tillslut!
Fobi går att tänka iväg, ta din tid och känn dig inte pressad & när du minns anar det så kommer det bara bli bättre o bättre.

Och juste, om det är svårt att prata med din mamma så kanske det finns någon annan person som du kan prata om allt med? Det är bra att ibland få lasta av sina känslor och någon som förstår. Vet inte hur "psykologen" är men... *kram*

Jag är en blyg kille som har varit lite i samma situation. Jag slutade mellanstadiet och började högstadiet vilket innebar en ny skola och en ny klass. Jag fick med mig 3 vänner från min förra klass. Den ena gled jag ifrån på något sätt. De andra två var jag bra vänn med tills bara för några månader sedan. Blev sedan tvungen att dumpa de två sköt högarna. Problemet då var att jag inte hade några andra vänner i klassen. Men jag kännde ju alla lite. Jag hade inget att förlora så jag fick helt enkelt börja att prata mer med de andra och nu är jag på god väg... Har även fått en bätre relation till han som jag gled isär med. Så det går om man försöker men jag vet att det är jobbigt!

Social ångest skapar minst sagt dilemman. Jag lider av samma sak och har gjort sedan så länge jag kan minnas, men det visste jag förstås inte då utan började ana det för bara några år sedan. Sökte upp vårdcentralen när jag fyllde 18 då det ställde problem för mig när jag varit isolerad från allt i cirka 2 år och skulle söka jobb.. Gick inte så bra haha...

Iallafall så hjälpte en väldigt snäll läkare mig där och skrev ut några ångestdämpande preparat som jag fick testa tillsammans med utsättning för den sociala rädslan. Dessa tabletter har hjälpt mig att våga utsätta mig för mer och jag märker samtidigt att det blir lättare och lättare med tiden. Nu är det snart ett år från det att jag började med tabletter och jag söker konstant jobb, svarar i telefon och praktiserar för att få lite erfarenheter. Sådant jag inte kunde tänka mig att göra för ett år sedan. 

Mitt tips till dig som en vän, är att sätta upp ett mål, delvis: Vad vill du uppnå? Varför fortsätter du att utsätta dig själv? Så att du kan säga till dig själv "Jag gör det här för att ...... !" när ångesten dyker upp. Då tror jag att man får lite extra kraft och struntar i allt annat runt omkring. En annan sak är att göra avslappnande övningar när man känner ångest. Det kan vara hemma såväl som ute. Att ta djupa andetag genom näsan och andas ut genom munnen lååångsamt är något som fungerat rätt så bra på mig. Sen så finns ju dessa ångestdämpande läkemedel som man kan ta men, som jag inte vet riktigt om jag ska rekommendera eller inte. De har en del bieffekter och fungerar olika för alla. Vissa fungerar bättre och andra sämre. Sen så brukar man må mycket sämre de första veckorna om man har depression och ångest / om man slutar tvärt med dem. 

Hoppas att du ska ha lite hjälp av det jag nämnt ovan, för jag vet hur jobbigt det kan vara och ensam man kan känna sig! Om du behöver mer hjälp så tveka inte på att skriva, jag bits bara lite.