Hej! Jag är en tjej på 25 år som är SJUKT deprimerad. Jag tror inte att det märks utåt sett då jag ändå lyckas ta mig upp ur sängen om dagarna, tar hand om mitt utseende, pratar med människor, går till skolan och är ändå engagerad i mitt plugg. Men problemet är att allt är bara en fasad, för intu i mig är allt bara ett stort svart hål. Jag känner ingen livsglädje, ingen lust, VERKLIGEN inget gör mig glad. Anledningen till min grova depression är att jag har varit i ett förhållande med en kille i snart 3 år nu. Under loppet av hela det här förhållande så har vi gjort slut hela 4 gånger då det har varit ett otroligt stormigt förhållande med massvis med bråk, osäkerheter från bådas håll. Jag kan även nämna att vi har bott ihop de senaste 2 åren av och till och det har gjort att bråken har blivit ännu värre. Alla dessa bråk har tärt på mig OTROLIGT mycket på mitt psyke. Samtidigt som det är så dåligt mellan oss så älskar jag honom så otroligt mkt han är verkligen hela mitt liv. Jag kan verkligen inte tänka mig ett liv utan honom även fast vi har så många problem. Han kan vara logisk i sitt tänk gällande vårt förhållande och känna att det är okej att vi gör slut då det är så dåligt MEN det kan inte jag. Jag är helt blind och vägrar ge upp vårt förhållande även fast det är så trasigt. Jag är mer beroende av honom än han av mig. Han kan umgås med sina egna vänner, familj och känna att det är okej att vara ifrån mig medans jag inte vill sysselsätta mig själv med något annat. Han är den enda jag tänker på och jag vet inte hur mitt liv skulle vara utan honom. Samtidigt så vet jag att vi inte passar ihop för att vi är så otroligt olika människor. Jag kan även tillägga att jag nyligen har flyttat ut från honom då han ska sälja sin lägenhet och vi båda har hittat boenden på egna håll. Detta gör att jag känner mig mer ensam och deprimerad då jag hela tiden tror att han ska tycka och känna att det är så skönt att vara utan mig och att han även då känner friheten att han kan gå på krogen med vänner och träffa någon annan tjej. Han säger hela tiden till mig att jag vet vart jag har honom, men varför är jag då såhär rädd för att förlora honom? Varför känner jag ingen trygghet? Jag har haft riktigt grova ångest och panik attacker sen jag flyttade ut då han sa att han tyckte att det var skönt att vara själv och att han kom med förslaget att vi endast skulle ses nån gång i veckan framöver. Detta har bara gjort att jag har känt en ännu kraftigare ångest då jag inte längre kan ”kontrollera” honom. Känns även som att han just nu prioriterar att vara med vänner trots att vi inte längre bor med varandra detta gör mig bara mer ångestfylld. Tanken av att helgen närmar sig gör mig panikslagen för då vet jag att han går på krogen med vänner. Jag har ingen energi till något annat i mitt för att det är bara dessa tankar som finns i mitt huvud 24 timmar om dygnet. Tanken av att han skulle träffa någon annan tjej och glömma bort mig gör mig helt jävla VANSINNIG!! Usch jag hatar mig själv för att jag är desperat och svag för honom och detta har ju såklart han märkt och utnyttjar även det. Han vet att jag aldrig kommer lämna honom. Jag vet att han en gång i tiden var sådär löjligt dödskär i mig men nu när han har sett dom här sidorna hos mig så är han nog inte lika kär i mig. Han ser mig så annorlunda. Han vet att han har mig virad runt sitt lilla finger. Jag vill att han ska börja uppskatta mig och faktiskt börja sakna mig igen. Vad ska jag göra? Kan inte må såhär dåligt längre, har försökt med allt vara med vänner gå till psykologer men det hjälper inte.. så snälla ge mig alla era bäst råd & tips om vad jag ska göra.