Det finns en teori inom psykologi som säger att det finns 4 olika slags sätt som alla människor på en grundläggande nivå fungerar i relationer. Dessa sätt beskriver hur vi anknyter oss till andra, speciellt i romantiska/intima relationer. Det kallas för anknytningsteori. Kort sagt kan man säga att vilken av dessa 4 kategorier man hamnar i sägs bero på hur närvarande ens föräldrar var när man som litet barn sökte kontakt/trygghet/bekräftelse.

De fyra typerna är (skriver på engelska då jag läst om det på engelska):

Secure attachment - Man är bekväm med att uttrycka sina egna och uppleva andras känslor. Man har enkelt för att lita på sin partner och man är inte rädd för att vara lite beroende av någon annan. Man oroar sig inte så enkelt över vad den andra känner/tänker. "Hälsosam" anknytning!

Teori - Föräldrar svarade i princip alltid när man sökte trygghet (ex. grät etc.)

Anxious-preoccupied attachment - Ofta rädd för att bli lämnad, letar konstant efter tecken på det och kan lätt inbilla sig att det är verklighet. Svårt att lita på sin partner helt och vad de känner för en. Behöver därför ofta mycket bekräftelse för att inte må dåligt.

Teori - Föräldrar svarade ofta, men inte alltid (därav osäkerheten) när man sökte trygghet.

Avoidant-dismissive attachment - Försöker undvika emotionellt beroende. Förnekar ens egna behov i anknytningar och behov av andra. Svårt att utveckla intima relationer.

Teori - Föräldrar svarade sällan när man sökte trygghet.

Avoidant-fearful attachment- En blanding av avoidant-dismissive och anxious attachment. Väldigt kaotiskt minst sagt.

Teori - Oftast något slags trauma i barndomen som orsakat denna aknytningsstil.

Självklart så är ingen exakt 100% av någon av de här i verkligheten, men vanligt att man brukar luta kraftigt åt något håll ändå.

Vilken känner ni igen er i mest? 
Om ni inte varit i en relation alls, vilken tror ni att ni är?
Tankar kring teorin?

Lägger till en poll också 😛