Alla omkring mig berättar att det bara räcker för dem att berätta för en kompis att de gillar hen/frågar chans på hen. Sen tänker kompisen efter och efter en stund så blir de ihop. Men varje gång när jag frågade chans på någon jag gillade så fick jag följande svar:
Nej, nej och nej.
Så hur funkar det där med förhållanden egentligen? Ska man vara rädd om man blev rejected hela sitt liv?
Jag tror mycket handlar om att känna efter kring hur ens relation med personen ser ut och hur den är uppbygd. Känner man att det finns potential, så är det ju något man kan fundera kring, och om man är seriös så kan man ju ta upp ämnet lite lätt.
Men jag kan ju säga att jag tror inte det är så enkelt som det du beskriver, möjligtvis i grundskolan. Men det är oerhört sällan som det är en seriös och hållbar relation man skapar om det görs så simpelt som du beskriv det. Jag tror därmed inte att det är något man behöver jämföra sig själv med så värst mycket.
Ett tips om du inte känner personen, utan bara har sett personen ett antal gånger. Fråga hen om den vill träffas så ni kan lära känna varandra. Det är bättre än att fråga någon rakt ut ifall den vill bli tsm, om ni inte känner varandra.
Två killar från min klass sa att de ville va tsm med mig utan att vi någon gång setts utanför skolan och faktiskt umgåtts på riktigt. (Detta har förövrigt aldrig hänt förut) Hela situationen blir så konstig, jag kände inte att jag ville träffa någon av de för att jag inte ville ge de falska förhoppningar ifall att vi inte hade klickat på de planer. Jag vill inte att någon ska ha några förväntningar på mig. Om de bara hade frågat ifall jag ville ses hade jag gjort det. Sen kan man ta det där ifrån.
Man blir inte ihop med nån helt enkelt eller så är man nära vän med den personen.
Allt hänger på vad du lär dig av att bli rejected.
