polymyalgia_reumatika:

Trodde att jag skulle lyckas hålla ihop mig och kunna kontrollera mig något iaf, men tårarna rann okontrollerat.. Kändes hemskt och jag åt tills jag nästan kräktes för att fokusera på annat. Var i höstas, hela den hösten var jobbig..

ja fyfan men jag är så jääävla blödig när det gäller...sånt dära skit. ne usch vill inte tänka påre

ska va glad som har både mor och farföräldrar vid liv och i bra hälsaaaaaaa

S3ON:

0 (Du röstade på detta alternativ)

skulle säkert börja skratta och så skulle det bli awkward

Personligen har jag en förmåga att sitta helt känslokall och inte falla en enda tår.. Givetvis känner jag sorg, men som en orolig klump i magen.. De andra som deltar under begravningarna brukar ge mig lite onda blickar och sådär, prästerna också..

För mina närmaste är detta inget problem, folk reagerar olika o.s.v. Som de uttrycker det.

Men jag känner mig ändå onormal och vill gärna smälta in, hur skall jag gå tillväga för att fejka tårar i sammanhang likt dessa?

Finns det särskilda knep som de använder vid filminspelningar kanske? Tänker mig salt lr nåt, men det lär ju skapa enorm klåda och helt bombröda vitögon..

Blivande_japan:

men usch måste kännas fruktansvärt när det är unga människor

Lite så. Och iaf ett par av dem kändes fruktansvärt onödigt. Men så äre!

S3ON:

2 (Du röstade på detta alternativ)

Farmor och farfars tvillingssyster.