I höstas började jag gymnasiet. Jag kände ingen sen innan, men fick på kort tid många nära vänner som jag inte skulle kunna tänka mig att leva utan nu. Flera av de var killar. Speciellt en, som vi kan kalla för A, kom jag särskilt nära. Han blev min bästa vän, den vän jag hade väntat på så länge. Vi var tillsammans jämt. Han blev den vars axel jag lutade mitt huvud mot. Den jag som alltid fanns där med de bästa kramarna. Den som väntade på mig när bussen var sen, och följde med mig ner på stan bara för att köpa fika, fast det var 30 minus ute.
Det var när människor runt omkring oss började säga saker som "Jag tycker ni skulle vara söta tillsammans", "är du säker på att du inte gillar A?" och "Ni ser ut som ett kärlekspar", som små sprickor började bildas. Det var början till något som senare skulle göra att allt skulle falla sönder. Jag började ta avstånd - samtidigt som jag började ana att mina vänners kommentarer faktiskt grundade sig på något och att A faktiskt såg något mer i mig än bara en vän.
I slutet av jullovet kom min bästa tjejkompis hem till mig mitt i natten för att hennes kille hade gjort slut, och det resulterade i att vi satt uppe och pratade långt in på småtimmarna. Så småningom kom vi in på A, och jag sa att jag inte hade några som helst känslor för honom. Hon blev tyst. Jag insåg plötsligt vad hennes tystnad ville säga. "Gillar A mig?" Det var ingen fråga, utan ett konstaterande. För i samma sekund som jag sa orden visste jag att det var sant. Jag fick reda på att A hade varit kär i mig sen september. Jättekär.
Första tiden i skolan var jobbig. Stel. Vi pratade inte mycket, och fick istället vetskap om varandras känslor, tankar och ord genom våra gemensamma vänner. Så småningom började det gå bättre. Långsamt, långsamt började vi kunna umgås igen. Kramarna fanns visserligen inte kvar, inte heller axeln att luta sig mot, men vi var i alla fall vänner.
I flera månade gick allting som på räls. Fram tills för några veckor sedan. Plötsligt hände någonting. Jag började märka hur A började undvika mig. Han pratade inte med mig om det inte var absolut nödfall. Han höll sig så långt bort från mig som möjligt. Jag tror till och med att han åkte fem minuter senare till skolan på morgonen för att slippa stöta på mig vid cykelställen.
Jag mådde så dåligt. Visste in vad jag hade gjort. Jag grät på kvällarna. Till slut vågade jag ta mod till mig och frågade en av våra vänner varför han betedde sig som han gjorde. Hon berätta att hans känslor för mig hade kommit tillbaka, och att han behövde distansera sig. Jag sa att det hade ju gått bra hela vårterminen fram tills nu, varför just nu? Hon sa att hon inte visste. Och att A inte heller gjorde det. Plötsligt hade någonting hänt bara, som gjorde att ingenting var som förut.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag saknar honom så otroligt mycket. Problemet är bara att jag, i min förtvivlan, får för mig saker, som att jag skulle ha känslor för honom. Men om jag skulle vara kär i honom, skulle jag väl ändå tycka att han var den underbaraste, finaste och bästa personen i hela världen? Och tyvärr når det inte så långt.
Jag saknar honom så otroligt mycket. Vill bara att han ska finnas där med sina allra bästa kramar. Att vi ska vara allra bästa vänner. Att allt ska bli som förut. Fast jag vet att det aldrig kommer att bli så. Och det gör så ont. Så in i helsikes ont.
Jag känner mig så hopplös. Vad ska jag göra?
Det finns nog tyvärr ingenting du kan göra. Ge honom andrum och hoppas att det går över och han kommer tillbaks.
Känner med både dig och din friend-zonade killkompis...
Synd att han inte kunde få fram vad han kände för dig tidigare (eller så har du nog inte förstått alla signaler han försökt skicka till dig).
Ni verkar ju trivas väldigt bra tillsammans. Och det är jobbigt för er båda på olika sätt. Men jag tror du nog får respektera att han vill distansera sig. Chilla lite... prata och umgås med andra vänner. Du kanske behöver mer tid till att låta detta sjunka in, låta de värsta känslorna smälta osv. Det kommer kännas mycket bättre om ett tag 🙂 Sen vet man inte vad som händer, inget är skrivet i sten, för att vara lite klyschig.
Good luuuuuck on teh road of life
Bättre att du ser det fina i honom som du iof redan har gjort men att du tänker mer på det hur underbar han var varit mot dig, tänk tanken hur kär han var och uppoffrade bara för att få vara med dig. Värt att tänka på iaf take him or loose him för när han tappar känslorna är det för sent, han verkar vara riktigt trevligt (är själv en kille) men iaf om jag var du skulle jag tänkt riktigt mkt på detta 😉
hmm, var i A's situation och blev kär i min bästa kompis för några år sedan, ville så jävla järna fortsätta vara kompis men det enda jag kunde göra var att utesluta henne från mitt liv för att få en chans att släppa känslorna. Men nu i höstas förra året så började vi prata igen och nu i sommar hade vi först tänkt dra till Japan tsm men pengarna tog slut så istället ska jag bo hos henne en månad 🙂 Så ja det kan vara så att det fortfarande är för tidigt att reparera det hela helt enkelt.
