Jag har alltid varit en smal tjej, tills dess att jag gick upp från 47 kilo till 75 kilo till min längd på 157 cm på några år, i samband med att jag satte i en spiral. Bestämde mig i januari för att göra något åt saken och målet var att gå ner till 65 kg till sommaren. Gick dock ner till 60. Mitt viktmål har blivit mindre och mindre och min viktminskning större och större. Nu väger jag 50 kilo, och alla mina nära och kära säger till mig hur smal jag blivit och att jag bara är skinn och ben. Men jag kan verkligen inte se det själv, känns som att de bara tycker så för att jag varit så pass stor. Har märkt att jag blivit otroligt fixerad vid när och vad jag äter, hur mycket jag ska träna, hur mycket jag ska hinna gå ner tills ett visst datum. Men när jag kollar BMI så ligger jag på normalvikt, och det gör även mitt viktmål 47 kg. Märker hur ledsna min familj blir när jag inte vill äta godis under myskvällar och inte vill äta samma sorts mat som dem. Men jag får ångest över det, är så rädd att gå upp i vikt och vill bara bli smalare. Blivit väldigt fixerad och väger mig dagligen, kollar mig i spegeln tusen gånger. Och när jag väl äter onyttigt en dag så måste jag "kompensera" det med att svälta mig själv i några dagar efteråt. Börjat se hela livet nattsvart och allt kretsar bara kring mat och träning. Att följa min kosthållning är inte speciellt svårt, det som är svårt är att äta normalt som t.ex bröd, pasta, ris eller andra kolhydrater. För jag fylls med sån extrem ångest. Är jag ätstörd verkligen, som alla tycks tro? Börjar tro att jag är det när hela min familj präntar i mig det och är så oroliga för mig.