Jag är 21 år och jag bor fortfarande hemma. Jag har en väldigt väldigt liten diagnos och skulle klara av att bo i en vanlig lägenhet. Jag behöver då inte ett gruppboende eller liknande då jag har en sådan liten diagnos och jag fungerar helt normalt, bara att jag har vissa svårigheter bland annat sociala samspel/sociala koder. Men mitt problem är att mina föräldrar tror inte att jag klarar av att flytta hemifrån, känns det som då de bara kommer med ursäkter om vad jag inte har klarat av. De kan vara att jag inte fullföljde en praktik tex och jag förklarar då varför och det har berott på att jag inte kände mig bekväm där eller att det helt enkelt inte var det jag ville jobba med, jag håller just nu på att testa mig fram vad jag vill göra och vad jag inte vill jobba med. Det måste man ju få göra. Vi har pratat med kommunen om detta och de alternativen som finns är träningsboende osv men det är inte de jag behöver, jag behöver en vanlig lägenhet. Min diagnos uppfyller inte de kraven / kriterierna som behövs för att ha ett träningsboende eller gruppboende, då man ska ha en ännu grövre diagnos för det. Man kanske ska ha tex adhd, asberger, bipolär eller något liknande. En störreb diagnos helt enkelt. 

Men de säger bara vad jag inte har klarat av och tror då att jag inte kan flytta hemifrån för de vill mig väl, men jag vill ju flytta hemifrån och ha mindre kontakt med mina förlädrar och det känns så konstigt då att jag då ska visa att jag kan flytta hemifrån när det säger sig själv att jag redan kan det. Jag är 21 år och de behandlar mig som ett barn ibland (jag känner mig som 10 år) och känner att jag aldrig kan komma vidare i mitt liv om ajg inte får dem möjligheterna att bli en egen individ. 

Jag har som sagt fastnat i detta och vet inte hur jag ska komma ur detta då de inte ger mig chansen att bli en egen individ och flytta hemifrån och att det känns som om vad jag än gör så tror det inte att jag klarar av någonting pga att de vet vad jag inte har klarat av tidigare och det är svårt för mig att förklara det jag känner eller tycker för mina föräldrar och släkt för det förstår inte mig. Det känns som de inet vill släppa mig för att de är överbeskyddande för det antar eller tror jag inte kommer klara mig utan dom men jag vill bara ha mindre kontakt med dom, jag vill inte ha deras hjälp såvida det inte är något jag frågar om eller så. annars bryter jag ihop snart om de hjälper mig med saker som jag klarar av pga att jag är 21 år och inte 10 år. 

Vad ska jag göra? jag ska inte sitta i denna sitsen egentligen. jag ska ha flyttat hemifrån, jobba, ha pojkvän eller kompisar men jag har inte kommit någonvart pga att de inte har trott jag klarat av någonting och sen om jag säger att jag vill ha hjälp med detta så säger det bara hur ska du klaraa av det du fullföjde ju inte din praktik eller liknande?