Du kanske är normal offentligt, men hur känner du dig egentligen?
ja ganska ofta
lite
Smilen: Nej
märkligt nog inte. vet att jag tidvis inte mår bra men jag har en bild av ett psykfall som en person ur en av de där filmerna som utspelar sig på 1930-talet där den arma huvudpersonen spärras in på sinnessjukhus och utsätts för lobotomi och elchocker av den ondskefulla personalen...och det ger mig benhård behärskning i slutändan trots min periodvisa fragilitet och ger mig en spärr mot att se mig så, det är nog en slags försvarsreaktion
ja ibland
Ja ibland har man fått lite psykiska utbrott på idioter till människor.
Nej. Jag gjorde det tidigare, när jag var yngre och inte fattade vad som hände i kroppen när jag reagerade på olika saker. Nu känner jag mig in tune med såväl min sjukdomsproblematik som min kropp överlag, och jag vet vad som händer när jag känner vissa saker, så det är mycket lättare att se min kropp som ett instrument som har vissa strängar andra kanske inte har, och bli fascinerad istället för förskräckt även om det är tokjobbigt hälften av tiden.
Ja fast psyk tycker inte om mig så nej vore mer logiskt tror jag. Men ah
time: Nej. Jag gjorde det tidigare, när jag var yngre och inte fattade vad som hände i kroppen när jag reagerade på olika saker.
Bra skrivet 🙂 Jag känner det kunde passa mig också. Önskar att jag kunde säga till mig själv att okunskapen och hormonella omständigheter med mer som man inte kunde råda över, är en godtagbar ursäkt men, fan. Tungt. Fast, jag var ju en jävla retard på alla vis
Ibland när jag handlar mat
Nej
NEJ!!!!!!!!!!!
Inte för att vara pk-hora och allt det där men det är ju ett jävla skitbegrepp du slänger dig med. Och ja det händer.
ja