Hej! Jag har de senaste åren känt mig extremt känslig och pendlar väldigt mycket upp och ner, blir asdepp för minsta sak och blir euforisk av minsta sak, det finns liksom inget mellanläge. Jag vet att jag är en sk. HSP (high sensitive person. Ny forskning googla på det), men det känns verkligen som det är något mer, typ Borderline eller Bipolaritet. Jag vet att man inte ska skämta bort sådant där, men jag läste lite om Borderline och gjorde lite tester, och när jag läste om det var det som att läsa om mig själv. Jag har nämligen konstiga saker för mig. T.ex så gör jag ALLT för att mina vänner ska stanna, blir arg om de inte hör av sig, eller ber de på bara knäna att stanna, ty Borderliners hatar att bli övergivna. Jag är också fruktansvärt paranoid och går alltid runt o tror att folk är sura / har något emot mig. Jag är ofta trött och känner mig svag och tom på ett obeskrivligt sätt. Jag har frossa ibland men har inte svårt att sova och äta. Men ångest har jag flera gånger i veckan, ibland i hela dagar. Låter det som om jag har någon diagnos (och i så fall vilken, någon av dem jag TROR att jag har?)
Om det låter så i era öron, vill jag bara fråga några saker:
1) Är en utredning nödvändig? (vill HELST genomgå en för är säker på att jag har något)
2) Kan man utreda sig på ett snabbt / enkelt sätt anonymt?
3) Hur jobbigt kommer det bli?
Jag vill egentligen inte göra det med föräldrarna eftersom man måste ta upp hela sitt liv och min pappa blir så orolig så fort jag mår det minsta lilla dåligt.
Hur ska jag göra? Tack på förhand!
låter som mig och jag är kärnfrisk
ja, far du på något sätt illa av hur du mår/ditt beteende tycker jag att du ska göra det så att du får rätt hjälp.
En utredning är dock inte anonym, du går dit och uppger namn och personnummer, däremot så är diagnoser något personligt och information som inte vem som helst kan komma åt, så du väljer helt själv om du vill berätta det för skola/arbetsgivare. Är du minderårig misstänker jag att chansen finns att de kommer vilja prata med dina föräldrar, då de ofta i utredningar vill tala med personer i din närhet.
En utredning går inte fort, det kan säkert ta uppåt ett halvår-år för att få det rätt då man inte bara kan utreda din tillvaro just nu för att veta, saker förändras ju och en diagnos utgår ju från hur du är större delen av tiden, så att träffa dig en gång fungerar inte. Du kommer få svara på en massa olika frågor vid många olika tillfällen, du kommer få någon att prata med, du kommer bli observerad vid olika tillfällen och situationer och chansen finns att de kommer vilja intervjua dina föräldrar om dig.
En utredning på en psykisk diagnos är inte som att gå till läkaren och kolla om halsfluss, psykologen måste lära känna dig och jämföra ditt beteende under en längre tid vid olika situationer och olika miljöer.
Hej! Jag har tagit upp önskemål om utredning och allt det där med kuratorn på ungdoms mottagningen och idag var jag hos psykiatrin för att avgöra om jag behövde utredas. Faktum är att jag inte mår jättedåligt, därav "bra" svar på läkarens frågor. Jag fick ingen utredning eftersom hon ansåg att jag var "emotionellt instabil". Det värsta var att hon sa att "nämen du är ju i den åldern". Hur fan kan en psykoterapeut säga SÅ? Helt sjukt. Får en psykiatriker säga direkt att man inte har något utan att göra en längre analys (flera tillfällen)?
I alla fall behöver jag fortfarande hjälp och hon tipsade om KBT. Men jag unrdar, jag är fortfarande mycket upp och ner så kommer det hjälpa eller vad ska jag göra? Lite halvt besviken på psykiatri besöket idag (förstår om de inte vill utreda mig för att det inte är akut men ändå.)
