Det hela är bara för jävligt. Jag har längtat efter det under typ två år men nu har jag bara 100% ångest; jag slutar 9an och därmed hela grundskolan om 40 dagar...
Det är inte det att jag kommer sakna klassen eller så, eller jo vissa såklart men den jag kommer sakna är min handledare.
Han betyder bara så otroligt mycket, en otroligt härlig 50 åring. Han vill verkligen att jag ska må bra och han värnar så gott om oss alla, vill att alla ska lyckas.
Jag blir kvar efter skoltid och kan sitta och prata med honom i timmar, jag fattar inte. Nu har jag legat i mitt rum och lyssnat på kent i 16 h i sträck (i stort sett det deppigaste du kan lyssna på samt gråta till för er som inte vet vilka kent var) och jag bara associerar varenda textrad till honom. Hade kunnat gå i nian för resten av mitt liv känns det som. Jag vet att jag betyder mycket för honom och att han tänker mycket på mig. Han är bara en så fantastisk människokännare och han har liksom alltid bara funnits där i all den stress, ångest och depression jag haft. Han är den första som ens frågat hur jag på riktigt mår och är genuint intresserad av vad ungdomar har att säga. Och nu ska vi skiljas åt. ”Det hemska är ju att du kommer ha glömt mig om något år men jag kommer inte ha glömt dig, du är nog den mest speciella elev jag har haft” sa han häromdagen och jag vill bara skrika och säga att det är så inte alls sant. Han är alltid intresserad av att höra vad man vill säga, han är äkta. Låter som om jag är förälskad i honom på något sätt, och det stämmer väl, men inte som kärlek så utan på nåt helt annat sätt och inte går att beskriva. Under 4 år hinner man ju liksom lära känna varandra ganska bra...
Jag vet inte vad jag ville säga med detta egentligen men ja asså jag hoppas på något sätt få nåt slags svar :/