Hej! Det vore kul och intressant att veta vad ni tycker om min lilla text. Det är bara att skriva precis vad ni tycker (och gärna varför)

När jag säger att allt är skit säger du att allt är magiskt, du måste bara titta efter lite noggrannare. När jag vill lägga ner livet säger du att jag måste fortsätta kämpa och när jag faller finns du där för att bära upp mig igen. Du har allt det där en bästa kompis ska ha men ändå är det inte nog.

Vi går längs gator som har blivit frostklädda nu. I skyltfönster hänger juliga dekorationer och längs vägarna går människor och fryser. Jag är inte glad längre. Mina mungipor pekar neråt och jag berättar om en del av det som gör att jag vill fly livet. Du går tätt intill och lyssnar till varje ord. Du vill hjälpa. Få mig att se med andra ögon men jag vägrar att höra på. Jag är arg. Så jävla arg på hur jag ser ut och hur jag är. Och framför allt är jag arg på att du ska vara så jävla vacker och jag så jävla ful. "Jag skiter i det här", säger jag. "Då skiter jag i dig", säger du.

Om det ändå vore så lätt som att låta dig skita i mig. Som att låta dig gå och hitta en annan bästa kompis. En som kan vara glad för din skull. Stötta dig istället för att låta dig vara en krycka. En som visar dig världen med andra ögon än mina som ser svart. Men jag kan inte låta dig gå och skita i mig. Jag vågar inte. Det har varit vi i sex och ett halvt år nu och ett liv utan dig vore lika tomt som avståndet mellan månen och jorden. Det vore sämst. Det är därför som jag fortsätter att höra av mig. Fortsätter att tacka ja till en fika om du föreslår och sover över fastän jag inte ens är kul.

Vi är nitton nu, har ett år kvar tills vi inte är tonåringar längre och fan vad jag är rädd. För hur är det tänkt att jag ska klara av livet om jag aldrig vågar vara som jag är? Om jag inte vet hur man gör när man ger sitt hjärta till någon som förtjänar det? Om jag inte ens vet hur man tar hand om en bästa vän.